Runo Nesséns Vinden från väst

Det här är en bok som jag inte har setts recenserats hittills. Visserligen är den rätt tjock (470 sidor) men skälet är nog att den är rätt inopportun. Den hävdar nämligen att kolonialismen har fört Asien framåt, och det får även en konservativ kulturskribent att hicka till lite. Gissningsvis tigs den ihjäl för att inte få en konstig debatt här på hemmaplan. Jag vill dock inte ge upp så lätt.

Boken ger en välbalanserad beskrivning av den europeiska koloniseringen av Asien. Man måste bena ut skillnaden mellan de ostasiatiska kompanierna i England, Holland och Sverige för den delen och statsmakterna. Man måste ge den katolska och (långt) sedemera protestantiska missionen dess rätta roll i samhället. Så långt är boken utmärkt, väldokumenterad om än inte vetenskaplig, då fotnoter och hänvisningar till tidigare akademisk forskning helt lyser med sin frånvaro.

Problemen kommer i slutet av boken när Nessén skall värdera effekterna av kolonialismen. Han menar att dessa länder av egen kraft inte hade blivit moderniserade eller industrialiserade. Må så vara men säkerligen hade de kunnat lära av Europa även om de inte utsatts för kolonialism. Det jag i korta sammandrag läser som en rimlig slutsats av boken är att det finns exempel där den västerländska interventionen varit avgörande för det egna landets utveckling. Det främsta exemplet är Japan som både genom kommendör Perrys intervention på 1850-talet satte igång en moderniseringsprocess och genom den amerikanska ockupationen satte igång en demokratiseringsprocess.

I övrigt är jag lite mer tveksam. Kolonialismens offer i Indien, Burma, Vietnam, Sydostasien har varit förödande och inte mycket till demokrati och mänskliga rättigheter har åstadkommits. Thailand som stod utanför har blivit lika modernt och demokratiskt.

Några detaljer som slår mig.

1) Nessén är utmärkt när han beskriver Singapore, Indonesien och Malaysia, områden som han har lång personlig erfarenhet av. Indienavsnittet låter övertygande men jag kan inte bedöma dess kvalitet. Kinaavsnittet ser ut att vara lånegods från andra källor och är lite för summariskt behandlat. Korea nämns inte i hela boken. Kanske är det rätt men ändå lite förvånande.

2) Den svenska insatsen i processen framstår som mycket begränsad. Ostindiska kompaniets handel med Kina beskrivs snarast i termer av den oppositon den mötte i Sverige än av de imponerande handelsvolymerna. Frederick Coyet som var den siste guvernören av Formosa nämns bara med en rad. Anders Ljungstedt, som är ett stort namn i södra Kina, nämns inte alls.

Göran Perssons memoarer

Mina Väg, mina val, heter Perssons memoarer. Vägen går från Sörmland tillbaka till Sörmland. Tack vare Harpsund uppehåller han sig i Sörmland mest hela tiden. Sagerska palatset beskriver han som en kassaskåpsäker förvaringsbox över natten.

Det är inte en bok man sträckläser. Den är alltför fylld av fakta och namn. Det är i och för sig inget fel tycker jag. Det tillhör väl en god tradition att en statsminister skall ge sin egen beskrivning av det politiska skeendet. Det skulle också strida mot Perssons kritik av snuttifiering och "one-liners" om han skrev en bok för att konkurrera med kioskdeckarna.

Persson har haft hjälp av en av sina medarbetare, Mats Andersson, att skriva boken. Om det är bra eller inte kan ingen utomstående bedöma som inte vet hur mycket Andersson kunnat stryka det hela. Mitt intryck är att Persson hållit i pennan i allt som varit centralt. Det finns en del beskrivningar av de andra partiledarna som ser ut att komma från Perssons hjärta. Bildt får inte erkännande för nånting. Beskrivningarna av Blair och Chirac är däremot närmast panegyriska.

Eftersom jag just läst Lars Danielssons bok var jag nyfiken hur Persson skulle beskriva Danielsson och tsunamifrågan. Intrycket är att han distanserar sig från Danielsson så mycket det går. Sen ger han Danielsson en riktig råsop i konstaterandet att han inte kunde hålla ihop statsrådskretsen så som Nuder gjorde bl.a. eftersom han inte deltog i sociala aktivieter. Hela regeringsarbetet 2002-2006 blev lidande på det.

Persons egen skuld i valförlusten var enbart att han inte körde över Nuder om fastighetsskatten. Kunde då inte Nuder ha visat prov på det statsmannaskap som Danielsson saknade undrar man. Nej. Nuder prisas boken igenom. Han ger dock Danielsson viss upprättelse i det självklara men förbisedda påståendet att det var Dahlgren som bort ringa Danielsson och inte tvärtom.

Om tsuanmin passar ha på att ge Bildts kompanjon Hafström en känga för att han åkte ner till Phuket som var i radiomobilskugga. Det är väl bara det att Hafström omöjligen kunde känt till förhållandet när han åkte ner. Samtidigt kritiserar han ambassaden hårt för att den inte ringt Dahlgren direkt. Det kan jag hålla med om. Ambassadörerna älskar att störa kabinettsekreteraren med meddelanden som börjar "Omedelbart, för kabinettsekreteraren". UD-hierarkin gjorde väl att stf chefen Laakso inte kände att han vågade.

Jag tycket beskrivningen av förvecklingarna med LO inför EMU-omröstningen tillhör det mest intressanta. Att han skulle lägga skulden på någon annan (Dan Andersson i LO) är kanske inte oväntat men att LO gjorde kravet på buffertfonder till sin viktigaste fråga är ju intressant (och skrämmande). I en sån situation hade nog ja-sidan spruckit förr eller senare. Vidare är det intressant att läsa argumentationen om att Pagrotsky struntade i sin munkavle och avsiktligt såg till att han befann sig på den ort ja-kampanjen besökte (i ett annat ärende) så att han kunde hålla presskonferens och även svara på frågor om EMU.

Om EU fäster jag mig vid att han inte nämner Barroso en enda gång i boken. Att han aldrig besökte Barroso under dennes ordförandeperiod är ju upprörande. Skall verkligen Sveriges relation till EU bli lidande av personliga motsättningar?

En kul grej är att Persson sitter i sin bil och över på olika föredrag. Han håller tal om allting och lär sig att bli en retoriker. Något mindre dramatiskt än att gå ner till havet och tala med stenar i munnen. Han kunde gärna ha bjudit lite mer på sig om såna saker. Vad tyckte han om att härmas i radion av Public Service t.ex.

Den sockersöta avslutningen om Anitra Steen sänker slutbetyget. Där kunde väl Mats Andersson gripit in och sagt att han får betyga hennes sin tacksamhet på ett annat sätt.

Jag litar inte på Beatrice Ask

Beatrice Ask är oroad av bombdådet mot en åklagare i Trolhättan. Det är för svag ord. Detta dåd innebär att Sverige fått ett krig som mostsvarar var 9-11 var för USA. Vi har fått den stora uppgöften definierad. Kampen mot den organiserade brottsligheten.

Jag har skrivit om Snabba Cash här förut och jag borde väl läsa "Svensk maffia". Jag vet redan att ligorna organiserat sig i hela Sverige och växer för varje dag. Det behövs en nationell handlingsplan som gör att alla medborgare mobliseras och har ögonen på skaft. När man hör anektodiskt att brottssyndikat far runt hela landsbygden och småstäder och begär in protektionspengar vill man inte tro sina öron. Hur har Sverige på ett tiotal år hamat i denna brottsfälla.

Det sägs att man vet precis vilka brottslingarna är men saknar grund för åtal. Al Capone åkte ju dit på ett skattebrott om jag minns rätt. Kan man inte utsätta dem för "sting operations" eller arrestera dem när de går mot röd gubbe?

Avsaknaden av lokala poliser tror jag är viktig. Uppenbarligen har landsbygden avlövats på poliser. Vart går alla ökningar. Jag hoppas det inte är till trafkpoliser som sitter och bevakar fastighetskameror på öde landsvägar.

Jag har inte lösningen på vårt nya stora problem men jag tror jag i alla fall har identifierat problemet.

Fängelserna är ju uppenbarligen en härd för brottslighet. Sen de beryktade rymningarna för 2-3 år sedan har det varit ganska tyst. Är det fortfarande så att man kan sitta inne på fängelse och planera brottslighet med hjälp av inkastade mobiltelefoner skulle jag vilja veta. Jag vågar inte berätta om detta för utländska vänner.

Lars Danielssons memoarer

Jag har läst Lars Danielssons bok "I maktens skugga". Det gick rätt snabbt för boken är lättläst och det är svårt att lägga bort den ens för korta avbrott. Mentalt känns det dock efteråt som om en ångvält kört över mig för det är en allt mer tyngande historia han har att berätta. Det är inte svårt att leva sig in i de påfrestningar han utsatts för när dreven (för det var ju sätt många även om det i efterhand rationaliseras till ett) gick som värst.

I boken riktas en hel del kritik mot media med angivande av namn. Det hade varit intressant att veta om Danielsson har någon idé om hur vi kan få ett bättre journalistiskt klimat. Alla som har med våra allmänpolitiska journalister vet att det är ett gäng självgoda översittare utan egen förmåga till självkritik. Är det läsarnas fel som nöjer sig med det? Skulle man inte kunna ordna en bojkott av en tidning som gravt åsidosätter journalistiska regler?

Annars verkar alla figurer vara väldigt hyggliga med undantag för Carl Bildt. Var det skar sig däremellan har Danielsson ingen aning om. Det verkar lite underligt.

Beskrivningarna av andra högre svenska politiker och tjänstemän är så snälla att det sänker lite av värdet med boken. Nog kunde väl några kritiska anmärkningar ibland vara på plats. Hans Dahlgren, som dels sänkte Danielsson genom att gå ut med sina uppgifter om telefonloggen offentligt och dels borde ha gjort det som inte gjordes på UD i tsunamiarbetet, kommer undan utan någon som helst kritik.

Göran Persson framstår också som en rätt hygglig prick, där alla de saker som gjorde att svenska folket tröttnade på honom är bortglömda. Danielsson skriver lite om herrgården att det var Perssons sätt att vis ärkesossarna att han inte tillhörde deras gäng. Det är en snäll beskrivning. Min egen tolknng är att Persson är rätt girig och skulle landa så här oavsett vad omgivningen tyckte.

I värderingen av Perssons insatser saknas granskning om vad som gjorde att s förlorade valet 2006. Det är kanske ett känsligt ämne för Danielsson då tusunamihanteringen onekligen är en faktor somman inte kan bortse ifrån. Det vore dock intressant att förstå vad den idétorka och utmattning inom s de senaste åren beroedde på. Danielsson beskriver det tendens i EU-arbetet som en effekt av att tröttsamt ordförandeskap 2001, men hur var det på alla andra politikområden. Varför förstod man inte att skolpolitiken misslyckats, att bidragsberoendet minskade sysselsättningen etc?

Det är intressant att läsa om mötena med andra länders ledare, inte minst med de nordiska som ju spelar en viktig roll för Sverige men som sällan kommer fram i media. Vad jag lite saknar är hur de såg på honom. Inget nämns t.ex. om relationen med Barroso, som lär ha tyckt ganska illa om Persson. Det är faktiskt av allmänt intresse att veta hur relationen mellan Sveriges statsminister och kommissionens ordförande ser ut.

Snällheten i boken gäller också Danielssons självbiografi från unga år. Det är en allmänmänsklig svaghet att man idylliserar sig själv och sin uppväxt men i en självbiografi sänker det betyget med flera streck.

Det är intressant att läsa om arbetsformerna i statsministerns omgivning. det är nog rätt okänt för gemene man och i avsaknad av något liknande West Wing så faller människor tillbaka på det lilla de lärde sig i skolan. Hur det går till vid en allmän beredning har jag inte sett berättas förut.

En sak som slår mig är att Danielsson reagerar mot att han skall bedömas av KU som bara har till uppgift att granska statsråd. Orsaken är väl att Danielsson de facto hade ministers ställning. Kanske hade en del av oklarheterna om hans ansvar undanröjts om han formellt varit statsråd. Det verkar också som om Persson behandlade honom som ett statsråd, dvs lät honom betala det politiska priset själv.

Trots att en del av de frågor som behandlas kan te sig som en svensk ankdammsdebatt så är boken ett vittnesmål från den mest turbulenta fasen i vårt politiska livet det här decenniet och väl värd att läsa.

Brott lönar sig alltid

Göran Persson behöver inte göra avdrag på sin pension för de 250 000 han tjänat säger Statsrådsarvodesnämnden. Persson har därmed kringgått regelverket genom att ta upp inkomsten som en intäkt till hans förlustdrabbade jordbruk.

Jag anser att det är ett skattebrott enligt generalklausulen för skatteflykt. Reglerna måste ändras. Mona Sahlin har något tvekande uttalat sig i samma riktning. Varför tveka? Finns det en solidaritet mellan båda lägrens statsråd?

Stig Malm sade nyligen i en TV-soffa att Göran Perssons herrgård i Sörmland var den enstaka händelse som mest påverkade väljarna mot s i fjolårets val. Jag tror han har rätt. Perssons agerande efter valet påminner mig mest om latinamerikanska politiker som snor åt sig så mycket det bara går när de kan. Sverige har blivit en ny bananrepublik.

Kan ingen stoppa Postkodlotteriet?

Nyss fick vi ett kuvert med ett förtryckt plastkort som skulle berättiga min hustru till en storvinst. Det verkade först som om man bara skulle gå och dra kortet i någon automat så skulle pengarna trilla ner. Jag förstod att Postkodlotteriet var i farten får så billiga argument har jag inte sett sedan Det Bästa var i farten.

Vi har fått brev från detta lotteri i ett halvår och hela tiden har det varit med innebörden "Du kanske inte varit med förut men nu kommer de stora vinsterna för dig och dina grannar på din gata".

Vad då mina grannar? Skall jag spela med dem? Om de vinner kan jag väl sitta och klippa kupongerna bara. Jag känner inte mina grannar för övrigt. Det vore lika bra om jag vore med i ett lotteri tävlande för dem som har 43 i skostorlek. Vi har nog mer gemensamt.

Står Posten bakom Postkodlotteriet i någon förtvivlad marknadsinsats innan man tänkt lägga ner hela skiten? Nej, jag har läst någonstans att det är SAP som tar hem vinsten. Hur kan Lotteriinspektionen gå med på såna här otydliga och vilseledande marknadsföring?

Risveden - en okänd vildmark

Nyligen kom en bok ut som jag stundtals har sträckläst - Risveden, en västsvensk obygds historia. Del 2, författad av Karl-Erik Andersson och Bo Björklund. Del 2 är ett massivt verk på 260 sidor med illustrationer på nästan varje sida.

Risveden är ett två kvadratmil stort skogområde i triangeln Alingsås-Göteborg-Trollhättan, beläget i den östligaste delan av triangeln mot Alingsås. Det är genomkorsat av två vägar men annars ren vildmark. Medan del 1 handlade om den skogliga historien går del 2 går igenom den sociala sidan.

Även om avståndet till Göteborg inte är mer än ca 5 mil så fick folk i denna skogsbygd klara sig på egen hand tills de allmänna kommunikationerna kom. De små samhällena längs de två vägarna hade inte mycket att livnära sig på. Skogsmarken var utarmad och länge idkade man svedjebruk. Förhållandena var helt annorlunda i Göteälvdalen som har en lermark där det växer bara man spottar på den.

Det är nästan makabert att läsa hur man fick slita för att kunna försörja sig. En artikel handlar om att tillverka rep av innerbarken av lind, efter en lång procedur i många steg. En annan om att man var tvungna att samla i löv för ha mat till korna och fåren under vintern. Att valla får i de stora skogarna var besvärlig pga rovdjur och att djuren kunde gå bort sig. En kvinna berättar att de hade höns och var tvungna att ha dem i köket under vintern. Av alla ägg man åt var man tungna att bevara äggskalen, krossa dem och lämna tillbaka till hönsen, annars hade de för lite kalk för att värpa nya ägg.

Dett hände bara för drygt 100 år sedan. Under 1920-talet började folk att flytta ifrån Risveden och på 1930-talet revolutionerades jordbruket då slåttermaskinen och andra redskap kom. Dessa kunde inte användas på de små gläntorna i Risveden och folk flyttade därifrån eller började arbeta i samhällena i älvdalen.

Författarna har gjort en stor kulturgärning att dokumentera denna bygd, om vilket nästan inget varit skrivit tidigare. Boken verkar vara utgiven på ett eget förlag, som med de stora ambitioner man har döpts till Acta Risvedenensis.

Sonja Åkesson

SvT visade i kväll på bästa sändningstid Eva Beckmans film om Sonja Åkesson. Det är modigt och belönas härmed med min tapperhetsmedalj. Det är bättre reklam för en fri och oavhängig telvision än fåniga musiktävlingar som skall tävla med TV 5 och TV 6 och allt vad de heter.

Sonja Åkesson var närvarande hela 60-talet och då hennes litterära produktion sträcker sig från 1957 till 1977 hann hon också vara med både att förbereda grunden för det dramatiska 60-talet och lite sorgsamt sopa ihop resterna av det.

Jag tror Sonja appelerade mer till kvinor än män för hon skrev på något sätt alltid om sina egna tankar. Att vara hemmafruu, att benchmarka med andra kvinnor, att få och att mista barn etc.

Finns det inte i poesin även något kvinnligt, att antyda känslor genom metaforer. Hur många unga män läser Karin Boye jämfört med flickor?

Filmen visade vilka gränser hon sprängde med sina kortdikter om sig själv och sina tankar. Före Sonja kunde ingen skriv en dikt om tankar på vägen till Konsum eller något liknande. Hon var totalt osminkad. Fotona på henne med sen blivande man Jarl Hammarberg och hans vänner visar på något underligt sätt en hemmafru som ser helt naturlig ut i sällskap med ett gäng grabbar som visserligen struntar helt i sitt useende men der ändå rätt onaturliga ut.

Jag reagerade också starkt på uppgiften i filmen att alla tror att hon dog av självmord när hon dog av levercancer. Vilket öde att bli stämplad som ett självmordsfall när det inte fanns grund. 1960-talet kunde vara intolerant och avvisande trots ambitionen att vara det motsatta.

Eugen Onegin spelas inte mer

Operan hade sin sista föreställning av Tjakovskijs Eugen Onegin i veckan. Jag var där. Det är en klassisk opera som man inte bör missa. Det var Operans 5:e uppsättning så det dröjer väl innan man den kommer tillbaka. Fast regissören Dmitri Bertman har Eugen Onegin som sin specialitet och sätter upp den runt om i världen på löpande band. Han ändrar dekoren men man kan väl ändå fråga sig om det är rätt förhållningssätt.

Operan har som bekant Pusjkins versdrama som bas. Pusjkin använde en särskild diktfot för detta, jambisk tetrameter.

Den olyckliga kärleken mellan dagdrivaren och överklassynglingen Eugen Onegin och familjeflickan Tatjana känns trovärdig och intressant. Regissören har dock med brutal hand gjort ett spelgolv som ser ut som månbas Alpha. Golvet lutar enormt, ser glatt ut och det är en prestation att dansa utan att ramla. De många dräkterna till den stora ensemblen måste kostat en förmögenhet. Lyckligtvis har denna uppsättning gått sen 2005 så de har blivit väl använda.

Maria Fontosh Tatjan är helt igenom njutbar. Karl Magnus Fredrikssons Onegin kanske inte riktigt kommer till sin rätt. Hans djupa basröst lämnar inte så mycket uttryck för melodi och känslor. Jonas Degerfeldts Lenskij sjöng dock ut med kraft och känsla. Det är ett märkligt tidens förfarande att två unga män som sårar varandra måste duellera, vilket ofta leder till minst den enes död, i detta fall Lenskij. Det är svårt att förstå den tidens tankar. Märkligt nog dog ju Pusjkin själv i sviterna av en duell.

Jag kan inte underlåta mig en historia om Pusjkin jag hörde 1970, i samband med 100-årsminnet av Lenins födelse, tidernas mest överdrivna firande av en 100-årsdag. Man hade utlyst en pristävling på temat "Lenin och Pusjkin". Tredje pris var en statyett av Lenin. Andrapriset var en statyett "Lenin läser Pusjkin". Förstapriset var en annan statyett "Pusjkin läser Lenin".

Tjechovs Måsen drar folk även utan Persbrandt

Jag måste erkänna att mitt intresse för Tjechov inte är särskilt stort. Hans fyra dramer Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården har spelats så ofta att man troligen sett alla ett par gånger - och ändå flyter de liksom ihop. Jag ser framför mig ett halvdussin människor i en trädgård i södra Ryssland, som alla längtar till Moskva och St. Petersburg, förutom gårdens trotjänare som verkar vara lite halvt fördummade bönder lyckligt ovetande m att de snart skall göra revolution. Det är lite konstigt att Tjechov, som studerat missförhållanden i ryssland på nära håll, inte låter dem någon gång ens höja rösten.

När Persbrandt hoppade av rollen som den unge författaren Trigorin och Jan Malmsjö röt till fick jag i allfall upp pjäsen på min radarskärm och såg den häromkvällen i en fullsatt lokal på Elverket, som i mitt tycke mer påminner om en fabrik än en teater.

Som sagt är Tjechovs dramer fast förankrade i den ryska landsbygdmiljön så när regissören Stefan Larsson gjort om det till någon slags inspelningsstudio med täta avbrott i början för rockmusik så är det ett övergrepp som straffar sig. Skådespelerskan Arkadina längtar till huvudstaden St. Petersburg och till scenerna i Moskva. Trigorin är trött på upståndelsen kring honom i dessa städer och den unge Konstantin drömmer om att slå igenom bland kritikerna i dessa städer. Landsbygden har helt enkelt inget egenvärde. Ett sånt spänningsförhållande mellan land och stad finns nästan inte i andra länder, Frankrike möjligen undantaget. Detta kräver,menar jag, att man har en scen som placeras i det sena 1800-talets Ryssland.

Marie Göranssons Arkadina är pjäsens centralfigur och störst skådespelarprestation. Hon behöver bara komma in på scenen för att dominera den. Hon spelar ut hela sitt kvinliga register. Jan Malmsjö som är den gamle läkaren Dorn är också övertygande. Förmodligen är Dorn Tjechovs alter ego, han var ju praktiserande läkare ihela sit tliv och såg människors olika sidor på nära håll.

Ellen Mattson gör den unga Nina som verkar förgöras i sin olyckliga kärlek till Trigorin men som på slutet repar sig, mot alla odds, och blir en professinell skådespelarska, låt vara i ett kringresande teaterskällskp. En allt i genom helt godkänd prestation. Samma gäller för den debuterande Henrik Svalander i rollen som Konstantin, en vek konstnärsgestalt som går från kris till kris och till sist tar livet av sig.

Becketts Slutspel

Jag knöt ihop säcken av Strindbergs drömspel och Beckett med att se Slutspel på Stadsteatern. Teater utan syfte, utan budskap, men en övning i att lära sig se på livet som det flyter på, ibland med konstiga associationer.

Scenöppningen består av två soptunnor och en hög trasor på en fåtölj (under vilka sedan det visar sig ligga en person, Sven Wollter). Det är så typiskt Beckett. När de första pjäserna sattes upp var de revolutionerande, men nu är det ett fack som känns traditionellt för den absurda teatern. Jag undrar om det går att spela Beckett utan att ha en scen där allt är lite grått, smutsigt och vindpinat. Smutsig är ju också den irländska landsbygden, och grå också om man undantar pubarna som finna rätt tätt utspridda.

Johan Ulveson som den underkuvade betjänten Clov är nog en bättre rollprestation enligt min mening än Wollter som husbonden Hamm, som alltför ofta har ett leende på läpparna. Visst har Becket mycket humor men Ulveson lyckades få mig att skratta utan att själv skratta. Ulveson har en otrolig förmåga att släpa sig fram på scenen, uttrycka sitt lidande och samtidigt göra det troligt varför han fortsätter i åratal att tjäna den galne och förtryckande Hamm.

Ingvar Kjellson som bodde i den ena soptunnan är också formidabel. Man skulle kunna lyssna hur länge som helst på detta dravel, med sina återkommande humoristiska pärlor. Inledningsrepliken i pjäsen är ”Det är slut!”. Sen tar det två timmar innan man ändå har fått slut på föreställningen trots otaliga försök.

Textens styrka kan bero på att den är översatt av Magnus Hedlund, som verkar ha ägnat hela sitt liv åt att presentera Beckett på svenska.

Kolla för övrigt in Beckett-sällskapets hemsida:

http://www.ua.ac.be/main.aspx?c=*SBECKETT&n=22081

Becketts Lyckliga dagar

Jo, jag var och såg den sista föreställningen av Lyckliga dagar på Stadsteatern. En recension skall ju publiceras efter premiären men jag gör tvärtom. Jag är väl inte så vansinnigt förtjust i Beckett med undantag för I väntan på Godot, om jag skall vara ärlig. För sin tid var han självklart revolutionerande men nu såhär 50 år efteråt är ju alla tabun rivna. Själva teaterformen hos Becket - att en person står och pratar utan egentlig mening - känns ju nästan som en klassiker.

Radion hade nyligen en serie om modern svensk dramatik med bara nyskrivna verk. Det fanns inget av Beckett i det. Tvärtom var det kristallklart att budskapet hade en mening. Tes - antites, kan man säga.

Yvone Lombard gör en verkligen förtjusande Winnie som pladdrar runt i två timmar om stort och smått men utan att man förstår henne. Nog har man träffat kvinnor som pratar oupphörligt för att de inte står ut med tystnade så fenomenet är ju välkänt. Winnie har lite av drivkraften att hon måste upprätthålla sina rutiner genom att fila naglarna, skälla på mannen etc för att hålla sig igång. Det är en stor prestation även om sufflören fick rycka in rätt ofta - vem skulle ha orkat komma ihåg en monolog i två timmar.. Jag blev nog mer imponerad av Yvonne Lombard än av Beckett!

Ett konstigt drömspel

Såg Strindbergs Ett drömspel på Dramateni går. Den här sena matinéföreställningen 16.00 verkar vara gjord för landsortsborna så att de kan åka hem till Skinnskatteberg, Ockelbo eller var de hör hemma. Det var lite samma dialekter som på BAO-danskvällen, men det här gänget var inte så spänstiga, fick ta ordentligt tag i ledstängerna i trappan.

Mats Ek har lagt en del av sin säregna balettstil i teatern. Ett antal gånger kommer hans dansare in i sin karakteristiska fula ankungen-stil och klampar i golvet på samma sätt som man går i ett potatisland på hösten. Indisk musik kanske passar för Indras dotter men jag tyckte det blev två föreställningar i en, även om jag måste erkänna att dansen mellan advokaten och Indras dotter både var finurlig och perfekt genomförd.

En annan omtolkning var att striden om frågan om vi vågar öppna dörren och se sanningen nu stod mellan tre religioner och naturvetenskapen istället för mellan de fyra fakulteterna. Det greppet kändes helt rätt, så blir en nutidsmänniska berörd.

Skulle jag själv modernisera ett drömspel skulle jag göra scenen i Skamsund lite mer up-to date. Här behandlas överflödsjukdomar från 1800-talet som konjaksförstoppning. Ett modernt samhälle har minst lika många överflödsjukdomar som leder oss att förstå att det är synd om människorna.

I all förnyelse är det några saker i Strindbergsdrama som måste få vara kvar, det växande slottet, dörren med fyrväpplingen, affischören och sånt.

Jag skulle inte pussa Ulrika Schenström

De sista dagarna har media debatterat Aftonbladets avslöjande att statsministerns närmaste medarbetare hånglat och kyssste en TV4-reporter. Jag har inte kommit så nära maktens labyrinter så jag kan inte bedöma om jag skulle sätta mitt rykte på spel som journalist för att få en sån puss. Prinsen blir ju lätt en groda. TV-reportern kommer säkert att stängas av från gransking av statsministerns kansli för lång tid framåt, men vad händer med Schenström. Hon verkar gå fri från debatten. Reinfeldt undviker att uttala sig och bara Göran Hägglund har slagit an en moralisk ton, men när skall en kristen röst annars bli hörd. Moderaterna verkar helt enkelt skiträdda för att få en debatt som påminner lite om förre SSU-basen Anna Sjödins krogäventyr. Man är en offentlig person, även på krogen mitt i natten! Sen hörde jag av en insider att Schenström skulle varit så full att man måst kliva över henne. Det gör det inte bättre.

Samtidigt vill man ju inte bli moralist. Tillhör man samhällets maktelit, och dit räknas både Schenström och Högsta Domstolens hor-humoristiske Bo Svensson, så får man lägga band på sig. Man får leva ut sina böjelser iför stängda dörrar helt enkelt. Jag vill ha kvar min tro på att samhällets ledare inte har alla de gräsliga svagheter som vi andra dödliga har.

Undergången - hell in a very small place

TV visade den tyska filmen Undergången om Hitlers sista veckor i bunkern. Kanske inte så kul en lördagkväll när de flesta är bänkade vid teven för en trevlig stund. Under en så här grym film kan man ju heller inte bara sitta i soffan och äta chips som om det vore något vanligt fördummande program. Filmen sliter tag i en, man måste gå upp och gå ibland, ibland kan man bara inte uthärda de hemska bilderna från slagfältet i Berlin, ofta kan man bara titta med ena ögat.

Filmen är den första som gjorts om Hitler på 50 år. Det sägs att man i andra filmer om andra välrdskriget inte vågat ha närbilder på Hitler ansikte. Han filmas ofta snett bakifrån. Varken tyskar ellar andra har velat ha en personlig bild av Hitler där även mänskliga drag kunnat återfinnas. I det här fallet är kanske scenen där han tackar av sin stab innan självmordet den mest mänskliga. Schweizaren Bruno Ganz skådespelarprestation har dock fått dessa kritiker att tystna. Ganz har nämligen visat att man kan återge en komplex bild av Hitler utan att vi förlorar det avstånd som gör att vi kan ha en rimlig helhetsbedömning.

Jag har på annat håll jämfört Hitler med den bild av Karl XII, som man får i Ernst Brunners s.k. självbiografi. En envis diktator kan leda hela sin militära stab till vansinne utan att någon av dem (utom Stauffenberg) gör ett försök till motstånd. Om någon började mopsa upp sig tog SS hand om dem. I Karl den XIIs fall var det kanske Svea Livgarde eller något annat regemente. I varken Ernst Brunners Karl den XII-skildring eller i Undergången finns det minsta omtanke om folket - det är en förbrukningsvara. Frågan är - vågar vi göra en sån här film om Karl XII?

Det finns en rad frågor som hopar sig kring Undergången, framför allt om citaten är korrekta eller i allafall sannolika. Hitler säger att hans enda bidrag till världen, on balance, var att bli kvitt judarna i Tyskland. Han yrar ibland om att det finns 1000 nya flygplan färdiga för att bygga upp ett nytt Luftwaffe och stora arméer intakta i Sydtyskland. Göbbels säger att man inte tvingat något på det tyska folket utan tvärtom.

Jag antar att man följt upgifterna i den bok Hitlers sekreterare Traudl Junge gett ut. Hon är i filmen en 25-årik oskuldsfull flicka. I en inklippt intervju från 2002 på slutet säger hon att hon inte förstod någonting, men att hon ändå känner visst ansvar.

Kan man vara så blind? I en ny bok om Knutbymordet (Inte bara Knutby) har en präst (Göran Bergstrand) diskuterat om man som religiös fanatiker kan förstå att man håller på att begå stora brott. Hans svar är att den som ser sig i messiansk gestalt tappar alltid omdöme. Jag tycker mig dock inte kunna se detta sektdrag i filmen. Traudl Junges naivism blir därmed lite otrolig. Hur dum får man va? Antingen är man en religiös sekt eller så är man en maktelit som försöker rädda sitt eget skinn. Traudl Junge förblir en gåta.

BAO är BRA - om man gillar dem förståss

Igår var jag på Globen och såg 10 000 människor lyssna och dansa till Benny Anderssons orkester. Jag skriver människor och inte Stockholmare för man hörde mest olika dialekter. Det märktes också så fort det blev snoa, hoppmazurka eller polska. Essen från alla småstäder ute i landet var på plats.

Bennys Anderssons koncept med Orsa spelmanslag, Tommy Körberg och Helen Sjöholm har nu hållit i ganska många år. Några nya låtar presenterades men det är ändå en konservativ kulturform. Tommy Körbergs skämt under bältet är desamma år från år och öronhängena tänjs på så att de riskerar bli söndersjungna. Jag kan visst höra Helen sjunga "Du är min man" en gång till och tycka den är trevligt men inte är det någon höjdare längre.

Bland det som var nytt för mig var xylofonisten Jörgen Stenberg som rev av en låt med spansk känsla. Bland det som definitivt inte var nytt var Kalle Moraeus O Sole Mio, som verkade vara kvällens huvudnummer. Han sjunger bra, men hur är det med variationsförmågan?

Sen är man lite undrande inför alla låtar från 40- och 50-talet typ "Vårat gäng" som man numera bara hör i BAO-sammanhang. Lite musikhistoria är det för någon gång efter Alice Babs dog denna musiktradition i Sverige till förmån för schlagern. Det var en hel del som försvann då, inte minst goda texter.

Snabba cash - medger motvilligt mervärde

Barnen propsade på att jag läste Snabba cash av Jan Lapidus för att förstå hur världen ser ut. OK, målet helgar medlen och jag har tagit mig igenom den med växande intresse. Det var en jobbig inledning med meningslöst våld ochen känsla av hopplöshet. Intresset ökade dock när jag ser hur mycket research Lapidus gjort och hur pricksäkert han beskriver de olika ligorna. Ett extra plus är att han faktiskt får rinkebysvenskan att funka i en roman. Detta språk som jag alltid tyckt vara stereotypt och nyanslöst visar sig ha tusen och en uttrycksformer. Kanske är det så man i många kulturer för första gången publicerat ett verk på ett språk som inte riktigt ansågs vara skriftspråksmässigt, t.ex. en dialekt. Jag tycker det flyter.

Romanens upplösning är ofta författarens mardröm. Hur skall man kunna knyta ihop en allt mer upptrissad stämning till ett trovärdigt slut. Lapidus verkar inte ha lyckats så bra med den stora narkotikakuppen som kom av sig. Det håller inte riktigt hela vägen fram. Han är inte den förste som stupar på det målsnöret, borde kanske haft lite mer tålamod och skriva om slutet några gånger.

Upp till kamp - för en bättre bild av 1968

STVs stora satsning verkar ha blivit ett antiklimax. Få recensioner, ingen var särskilt nöjd. Själv bänkade jag mig framför TVn med många frågor i huvudet. Eftersom jag var med när det begav sig var jag nyfiken på om min egen bild som bevarats såsom i en konservburk fortfarande höll.

Jag kände mig nöjd med följande:
- den råkalla stämningen i hamnen och på varvet med en känsla av att det nästan var dokumentärfilmat
- en skicklig återspegling av snacket i över- och underklass i Göteborg. Det är annars svårt att förstå att slagord som "klass mot klass" kunde få stöd.
- musikermiljön verkade rätt vettig att ha som utgångspunkt, men det blev lite för mycket Cue club, som var rätt irrelevant.

Mindre nöjd var jag med
- avsaknaden av det progressiva tänkande i frågor som jämställdhet, kritiskt tänkande osv. Det var ju ingen i filmen som förde nåt resonemang överhuvud taget.
- solidaritetsrörelsen med FNL m.fl framstod ju som rätt hobbyaktig och gavs inte den mänskliga dimension som gjorde att den blev så stor.

Direkt missnöjd var jag med
- det groteska cigarettrökandet som alla ständigt höll på med. Så var det väl ändå inte!
- det utbredda narkotikamissbruket. Om man jämför med "Dom kallar oss mods" så var ju det narkotikamissbruket placerat i en annan social och helt opolitisk miljö.

Filmen om 68-rörelsen återstår att göra!