Jag knöt ihop säcken av Strindbergs drömspel och Beckett med att se Slutspel på Stadsteatern. Teater utan syfte, utan budskap, men en övning i att lära sig se på livet som det flyter på, ibland med konstiga associationer.
Scenöppningen består av två soptunnor och en hög trasor på en fåtölj (under vilka sedan det visar sig ligga en person, Sven Wollter). Det är så typiskt Beckett. När de första pjäserna sattes upp var de revolutionerande, men nu är det ett fack som känns traditionellt för den absurda teatern. Jag undrar om det går att spela Beckett utan att ha en scen där allt är lite grått, smutsigt och vindpinat. Smutsig är ju också den irländska landsbygden, och grå också om man undantar pubarna som finna rätt tätt utspridda.
Johan Ulveson som den underkuvade betjänten Clov är nog en bättre rollprestation enligt min mening än Wollter som husbonden Hamm, som alltför ofta har ett leende på läpparna. Visst har Becket mycket humor men Ulveson lyckades få mig att skratta utan att själv skratta. Ulveson har en otrolig förmåga att släpa sig fram på scenen, uttrycka sitt lidande och samtidigt göra det troligt varför han fortsätter i åratal att tjäna den galne och förtryckande Hamm.
Ingvar Kjellson som bodde i den ena soptunnan är också formidabel. Man skulle kunna lyssna hur länge som helst på detta dravel, med sina återkommande humoristiska pärlor. Inledningsrepliken i pjäsen är ”Det är slut!”. Sen tar det två timmar innan man ändå har fått slut på föreställningen trots otaliga försök.
Textens styrka kan bero på att den är översatt av Magnus Hedlund, som verkar ha ägnat hela sitt liv åt att presentera Beckett på svenska.
Kolla för övrigt in Beckett-sällskapets hemsida:
http://www.ua.ac.be/main.aspx?c=*SBECKETT&n=22081
tillbaka från Shanghai
10 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar