Strindberg och Palme

Jag har läst två böcker parallellt, Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg och Kjell Östbergs bok om Olof Palme. Det var en ren slump att det blev så men det fanns en del paralleller.

Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).

Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.

Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.

Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.

Black Swan

En film med en Oscar måste man ju se så det var bara en tidsfråga innan jag kastade mig över Black Swan. Recensenterna är ju tagna av denna vackra och intensiva film som inte lämnar någon oberörd. Den märkliga blandningen mellan danserskans hallucinationer och verklighet är så intrikat att man går flera dagar efteråt och funderar på vd som var verklighet och vad som var hallucination. Skådespelarprestationerna är alltigenom mästerliga. Den borde fått ännu fler Oscar.

Ett tag efteråt började jag fundera på den film som hittills varit min stora balettfilm – Vita Nätter. I den filmen som handlar om Sovjetunionen och Baryshnikovs ofrivilliga återkomst så finns det ett politiskt lager över själva dansandet och det politiska lagret är det som fängslar tittaren.

Jag minns ett samtal jag hade om filmen där en person bott halva sitt liv i Sovjetunionen och en var balettamatör. Givetvis sade den första att man inte kan förstå filmen utan att ha bott i Sovjetunionen och den andra sade att filmen var obegriplig om man inte dansade balett. Jag kände mig utestängd men hade förståelse för båda.

Hundraåringen

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hat blivit en av våra storsäljare. Jag såg att den toppade den finska boklistan nyligen.
Den lär ha sålts i över en halv miljon exemplar och skall ges ut i en rad länder.
En härlig bok att läsa. Man ser verkligen fram emot sin egen hundraårsdag och det är mer än jag hade hoppats om innan.

Tyvärr störs jag under läsningen av en del brister. Nu är det ju inte lät att skriva en bok och eftersom jag skrivit några själv är jag en anhängare av tesen att den som är utan skuld skall kast först stenen.

Hur som helst undrar jag om det är så klokt att e hundraåringen två berättelser, en om vad som händer efter hans rymning 2005 och en parallell om hel hans liv när han råkar springa på världens ledare från Kina till USA. Det senare är en rätt enformig berättelse där hans förmåga att supa verkar vara nyckeln till framgång. Troligen hade det varit bättre om nyckeln till framgång varit att ta sig igenom de skyddslager som världens ledare omger sig med.

Jag funderar på om rymmen från ålderdomshemmet räcker som tema för en bok.
Ingen har för mig gestaltat åldringens problem bättre än Hans Alfredsson i sin monolog Karl Nilsson. Jag tror det är påvert att bo på ett ålderdomshem men inte tillräckligt för att rymma. Något mer måste till om man skall skriva en bok.