Varför bry sig om Ungernrevolten 1956?

Jag var denna vecka i Budapest. Ungernrevolten 1956 hänger över mig som något ouppklarat. Under de många år jag studerade ungerska på 70-talet var jag ofta i Budapest men 1956 förbigicks hela tiden med tystnad. I somras började jag läsa Viktor Sebestyens bok Twelve Days och läste att dessa 12 dagar 1956 påverkade den ungerska nationen mer än 43 år av kommunism. Dags därför att skaffa sig en klarare bild av historien. Som 8-årig satt jag klistrad vid radion 1956 när Kurt Andersson sände sina rapporter från Budapest och från Wien. Jag hittar rapporterna på Sveriges radios hemsida och lyssnar igen. Den lugna trygga skånska rösten griper tag i min kropp och tårarna flödar hejdlöst. Det måste vara Sveriges bästa radioreportage genom tiderna. Jag träffade en gång Sture Källberg som var korrespondent för Ny Dag och andra kommunistiska tidningar och skrev boken Uppror i Budapest. Han menade att Kurt Andersson sagt till honom att han fick all information från USA. Det spelar ingen roll. Jag pratade om Kurt Andersson på ett seminarium på ungerska ambassaden i Stockholm i slutet av oktober. En ungersk judinna började gråta. Hon hade räddats av Raoul Wallenberg 1944 och förstod vikten av Kurt Anderssons reportage. Han var den ende utländska journalisten som sände från Ungerns radiostation i Budapest. Mina tankar går till svenskar jag kände. En kommunistisk sjöman hade tatuerat in hammaren och skäran i bröstet. Efter Ungernrevolten tatuerade han ett stort kryss över dem. Sen blev han ovän med alla i bastun. Viktigare var kanske att Ungernrevolten satte stopp för den naiva propagandan för ”tredje ståndpunkten” som Karl Vennberg och Artur Lundkvist drev. Man kan inte vara neutral i valet mellan frihet och diktatur. Tingsten och Wilhelm Moberg vann. Nere i Europa skrev dåtidens intellektuella giganter Albert Camus ”The Blood of the Hungarians” och Jean-Paul Sartre skrev ”Le fantôme de Staline”. Detta var slutet på Fellow travellers, de "följeslagare" som gick Sovjets ärenden utan att ibland känns vid det. Men tillbaka till Budapest. Går man till stadens förnämsta gata Andrassy ut (förra gången jag var där hette den Folkrepubliksgatan och dessförinnan Stalingatan) så finns på nummer 60 ett museum ”House of Terror” där den kommunistiska terrorn 1948-55 jämförs med pilkorsarnas terror 1944-45. Bägge hade egendomligt nog samma huvudkontor för tortyr av meningsmotståndare. Efter några timmar där ser man likheterna mellan den vita och den röda terrorn. Faktiskt värvade kommunistpartiet 1946 många medlemmar från pilkorsarna, så kallade kappvändare. Några år senare rensades dock de flesta ut av kommunisterna. Det finns inte så många vittnesmål från pilkorsarnas terror. Från litteraturen om Raoul Wallenberg får man en bild av ett gäng galningar. Faktiskt hade de dock i det sista valet 1939 ungefär samma stöd i parlamentet som Sverigedemokraterna hos oss eller dagens högerradikala parti i Ungern, Jobbik. Pilkorsarna ställde upp judar och zigenare på Dunas kaj, offren fick ta av sig skorna (som kunde vara värdefulla) och så sköts de, ramlade ner i floden och försvann. Från den röda terrorn finns det oerhört många vittnesmål och på mängder av TV-skärmar ser man offren berätta om hur de fängslades, torterades och tillbringade flera år i fängelser. De flesta släpptes sommaren 1956. Vad jag inte visste var att terrorn var så utsträckt på landsbygden. Bönder som inte uppfyllde produktionsmålen fängslades direkt och om någon i smyg slaktade en gris blev det avrättning direkt. Man räknar med att 300 000 människor straffades. Regimen vacklade och i Moskva satt nu Chrustjov och försökte byta ut den hatade Rakosi mot Imre Nagy. De ungerska kommunistledarna stretade emot, men när studenterna startade den berömda demonstrationen 23 oktober som slutade med att Stalinstatyn vältes, så brast fördämningarna. Imre Nagy kallades in som premiärminister men lavinen var redan i rullning. Folk begav sig till Terrorns hus och slet ut säkerhetstjänstens bödlar och lynchade dem på gatan eller sparkade ihjäl dem. Delar av armén och polisen gick över till upprorsmännen. Imre Nagy lyckades nå en kompromiss så att de ryska styrkorna lämnade Budapest några dagar. Den 4 november kom de tillbaka och slog ner allt motstånd som fanns. 200 personer avrättades med Imre Nagy och arméchefen Pal Maleter i spetsen. Den katolske ledaren, kardinal Mindszenty, som fängslats först av pilkorsarna och sedan av kommunisterna och just blivit frisläppt fick asyl på USAs ambassad. 200 000 ungrare flydde, varav 8 000 kom till Sverige. I House of Terror finns ingenting om utlandets reaktion. Det som känns tveksamt är att Radio Free Europe i sina sändningar uppmanade ungrarna att ta till vapen och sade att amerikanska trupper var på väg. USA hade dock aldrig tänkt sig intervenera. Radio Free Europe agerade på eget beslut men uppfattades av många ungrare som USAs röst. Våren 1968 kom jag till Prag på vad som var min första utlandsresa. Tjecker och slovaker hade bestämt sig för att inte göra om ungrarnas misstag, inte gå ur Warszawapakten, inte riva ryska statyer. Ändå invaderade ryssarna och egentligen var detta nog bara en tidsfråga. Tjeckoslovakien skulle drivit iväg mot fria val och nederlag för kommunisterna. Jag fick en inbjudan av ungerska ambassaden att vara officiell gäst vid högtidlighållandet den 23 oktober av 60-årsdagen av upproret. Jag tackade efter en del tvekan nej. Många faktorer spelade in. Formellt sade jag att man nog borde bjuda in sådana som verkligen spelat en roll, en del sådana finns nog kvar i livet. Ett annat skäl är att vår goda behandling av de ungerska flyktingarna står i så bjärt kontrast mot hur Ungern idag behandlar flyktingar från Syrien att diskussioner lätt urartar till gräl. Ett tredje skäl var att den ungerska regimen lätt beskriver utländskt intresse som stöd för sin allmänt auktoritära politik. Även om olika krafter i Ungern idag bråkar om vem som är den sanne arvtagaren till frihetshjältarna 1956 är det ingen tvekan om att man har gjort ett stort arbete att ge en saklig skildring.