Becketts Lyckliga dagar

Jo, jag var och såg den sista föreställningen av Lyckliga dagar på Stadsteatern. En recension skall ju publiceras efter premiären men jag gör tvärtom. Jag är väl inte så vansinnigt förtjust i Beckett med undantag för I väntan på Godot, om jag skall vara ärlig. För sin tid var han självklart revolutionerande men nu såhär 50 år efteråt är ju alla tabun rivna. Själva teaterformen hos Becket - att en person står och pratar utan egentlig mening - känns ju nästan som en klassiker.

Radion hade nyligen en serie om modern svensk dramatik med bara nyskrivna verk. Det fanns inget av Beckett i det. Tvärtom var det kristallklart att budskapet hade en mening. Tes - antites, kan man säga.

Yvone Lombard gör en verkligen förtjusande Winnie som pladdrar runt i två timmar om stort och smått men utan att man förstår henne. Nog har man träffat kvinnor som pratar oupphörligt för att de inte står ut med tystnade så fenomenet är ju välkänt. Winnie har lite av drivkraften att hon måste upprätthålla sina rutiner genom att fila naglarna, skälla på mannen etc för att hålla sig igång. Det är en stor prestation även om sufflören fick rycka in rätt ofta - vem skulle ha orkat komma ihåg en monolog i två timmar.. Jag blev nog mer imponerad av Yvonne Lombard än av Beckett!

Ett konstigt drömspel

Såg Strindbergs Ett drömspel på Dramateni går. Den här sena matinéföreställningen 16.00 verkar vara gjord för landsortsborna så att de kan åka hem till Skinnskatteberg, Ockelbo eller var de hör hemma. Det var lite samma dialekter som på BAO-danskvällen, men det här gänget var inte så spänstiga, fick ta ordentligt tag i ledstängerna i trappan.

Mats Ek har lagt en del av sin säregna balettstil i teatern. Ett antal gånger kommer hans dansare in i sin karakteristiska fula ankungen-stil och klampar i golvet på samma sätt som man går i ett potatisland på hösten. Indisk musik kanske passar för Indras dotter men jag tyckte det blev två föreställningar i en, även om jag måste erkänna att dansen mellan advokaten och Indras dotter både var finurlig och perfekt genomförd.

En annan omtolkning var att striden om frågan om vi vågar öppna dörren och se sanningen nu stod mellan tre religioner och naturvetenskapen istället för mellan de fyra fakulteterna. Det greppet kändes helt rätt, så blir en nutidsmänniska berörd.

Skulle jag själv modernisera ett drömspel skulle jag göra scenen i Skamsund lite mer up-to date. Här behandlas överflödsjukdomar från 1800-talet som konjaksförstoppning. Ett modernt samhälle har minst lika många överflödsjukdomar som leder oss att förstå att det är synd om människorna.

I all förnyelse är det några saker i Strindbergsdrama som måste få vara kvar, det växande slottet, dörren med fyrväpplingen, affischören och sånt.

Jag skulle inte pussa Ulrika Schenström

De sista dagarna har media debatterat Aftonbladets avslöjande att statsministerns närmaste medarbetare hånglat och kyssste en TV4-reporter. Jag har inte kommit så nära maktens labyrinter så jag kan inte bedöma om jag skulle sätta mitt rykte på spel som journalist för att få en sån puss. Prinsen blir ju lätt en groda. TV-reportern kommer säkert att stängas av från gransking av statsministerns kansli för lång tid framåt, men vad händer med Schenström. Hon verkar gå fri från debatten. Reinfeldt undviker att uttala sig och bara Göran Hägglund har slagit an en moralisk ton, men när skall en kristen röst annars bli hörd. Moderaterna verkar helt enkelt skiträdda för att få en debatt som påminner lite om förre SSU-basen Anna Sjödins krogäventyr. Man är en offentlig person, även på krogen mitt i natten! Sen hörde jag av en insider att Schenström skulle varit så full att man måst kliva över henne. Det gör det inte bättre.

Samtidigt vill man ju inte bli moralist. Tillhör man samhällets maktelit, och dit räknas både Schenström och Högsta Domstolens hor-humoristiske Bo Svensson, så får man lägga band på sig. Man får leva ut sina böjelser iför stängda dörrar helt enkelt. Jag vill ha kvar min tro på att samhällets ledare inte har alla de gräsliga svagheter som vi andra dödliga har.

Undergången - hell in a very small place

TV visade den tyska filmen Undergången om Hitlers sista veckor i bunkern. Kanske inte så kul en lördagkväll när de flesta är bänkade vid teven för en trevlig stund. Under en så här grym film kan man ju heller inte bara sitta i soffan och äta chips som om det vore något vanligt fördummande program. Filmen sliter tag i en, man måste gå upp och gå ibland, ibland kan man bara inte uthärda de hemska bilderna från slagfältet i Berlin, ofta kan man bara titta med ena ögat.

Filmen är den första som gjorts om Hitler på 50 år. Det sägs att man i andra filmer om andra välrdskriget inte vågat ha närbilder på Hitler ansikte. Han filmas ofta snett bakifrån. Varken tyskar ellar andra har velat ha en personlig bild av Hitler där även mänskliga drag kunnat återfinnas. I det här fallet är kanske scenen där han tackar av sin stab innan självmordet den mest mänskliga. Schweizaren Bruno Ganz skådespelarprestation har dock fått dessa kritiker att tystna. Ganz har nämligen visat att man kan återge en komplex bild av Hitler utan att vi förlorar det avstånd som gör att vi kan ha en rimlig helhetsbedömning.

Jag har på annat håll jämfört Hitler med den bild av Karl XII, som man får i Ernst Brunners s.k. självbiografi. En envis diktator kan leda hela sin militära stab till vansinne utan att någon av dem (utom Stauffenberg) gör ett försök till motstånd. Om någon började mopsa upp sig tog SS hand om dem. I Karl den XIIs fall var det kanske Svea Livgarde eller något annat regemente. I varken Ernst Brunners Karl den XII-skildring eller i Undergången finns det minsta omtanke om folket - det är en förbrukningsvara. Frågan är - vågar vi göra en sån här film om Karl XII?

Det finns en rad frågor som hopar sig kring Undergången, framför allt om citaten är korrekta eller i allafall sannolika. Hitler säger att hans enda bidrag till världen, on balance, var att bli kvitt judarna i Tyskland. Han yrar ibland om att det finns 1000 nya flygplan färdiga för att bygga upp ett nytt Luftwaffe och stora arméer intakta i Sydtyskland. Göbbels säger att man inte tvingat något på det tyska folket utan tvärtom.

Jag antar att man följt upgifterna i den bok Hitlers sekreterare Traudl Junge gett ut. Hon är i filmen en 25-årik oskuldsfull flicka. I en inklippt intervju från 2002 på slutet säger hon att hon inte förstod någonting, men att hon ändå känner visst ansvar.

Kan man vara så blind? I en ny bok om Knutbymordet (Inte bara Knutby) har en präst (Göran Bergstrand) diskuterat om man som religiös fanatiker kan förstå att man håller på att begå stora brott. Hans svar är att den som ser sig i messiansk gestalt tappar alltid omdöme. Jag tycker mig dock inte kunna se detta sektdrag i filmen. Traudl Junges naivism blir därmed lite otrolig. Hur dum får man va? Antingen är man en religiös sekt eller så är man en maktelit som försöker rädda sitt eget skinn. Traudl Junge förblir en gåta.

BAO är BRA - om man gillar dem förståss

Igår var jag på Globen och såg 10 000 människor lyssna och dansa till Benny Anderssons orkester. Jag skriver människor och inte Stockholmare för man hörde mest olika dialekter. Det märktes också så fort det blev snoa, hoppmazurka eller polska. Essen från alla småstäder ute i landet var på plats.

Bennys Anderssons koncept med Orsa spelmanslag, Tommy Körberg och Helen Sjöholm har nu hållit i ganska många år. Några nya låtar presenterades men det är ändå en konservativ kulturform. Tommy Körbergs skämt under bältet är desamma år från år och öronhängena tänjs på så att de riskerar bli söndersjungna. Jag kan visst höra Helen sjunga "Du är min man" en gång till och tycka den är trevligt men inte är det någon höjdare längre.

Bland det som var nytt för mig var xylofonisten Jörgen Stenberg som rev av en låt med spansk känsla. Bland det som definitivt inte var nytt var Kalle Moraeus O Sole Mio, som verkade vara kvällens huvudnummer. Han sjunger bra, men hur är det med variationsförmågan?

Sen är man lite undrande inför alla låtar från 40- och 50-talet typ "Vårat gäng" som man numera bara hör i BAO-sammanhang. Lite musikhistoria är det för någon gång efter Alice Babs dog denna musiktradition i Sverige till förmån för schlagern. Det var en hel del som försvann då, inte minst goda texter.

Snabba cash - medger motvilligt mervärde

Barnen propsade på att jag läste Snabba cash av Jan Lapidus för att förstå hur världen ser ut. OK, målet helgar medlen och jag har tagit mig igenom den med växande intresse. Det var en jobbig inledning med meningslöst våld ochen känsla av hopplöshet. Intresset ökade dock när jag ser hur mycket research Lapidus gjort och hur pricksäkert han beskriver de olika ligorna. Ett extra plus är att han faktiskt får rinkebysvenskan att funka i en roman. Detta språk som jag alltid tyckt vara stereotypt och nyanslöst visar sig ha tusen och en uttrycksformer. Kanske är det så man i många kulturer för första gången publicerat ett verk på ett språk som inte riktigt ansågs vara skriftspråksmässigt, t.ex. en dialekt. Jag tycker det flyter.

Romanens upplösning är ofta författarens mardröm. Hur skall man kunna knyta ihop en allt mer upptrissad stämning till ett trovärdigt slut. Lapidus verkar inte ha lyckats så bra med den stora narkotikakuppen som kom av sig. Det håller inte riktigt hela vägen fram. Han är inte den förste som stupar på det målsnöret, borde kanske haft lite mer tålamod och skriva om slutet några gånger.

Upp till kamp - för en bättre bild av 1968

STVs stora satsning verkar ha blivit ett antiklimax. Få recensioner, ingen var särskilt nöjd. Själv bänkade jag mig framför TVn med många frågor i huvudet. Eftersom jag var med när det begav sig var jag nyfiken på om min egen bild som bevarats såsom i en konservburk fortfarande höll.

Jag kände mig nöjd med följande:
- den råkalla stämningen i hamnen och på varvet med en känsla av att det nästan var dokumentärfilmat
- en skicklig återspegling av snacket i över- och underklass i Göteborg. Det är annars svårt att förstå att slagord som "klass mot klass" kunde få stöd.
- musikermiljön verkade rätt vettig att ha som utgångspunkt, men det blev lite för mycket Cue club, som var rätt irrelevant.

Mindre nöjd var jag med
- avsaknaden av det progressiva tänkande i frågor som jämställdhet, kritiskt tänkande osv. Det var ju ingen i filmen som förde nåt resonemang överhuvud taget.
- solidaritetsrörelsen med FNL m.fl framstod ju som rätt hobbyaktig och gavs inte den mänskliga dimension som gjorde att den blev så stor.

Direkt missnöjd var jag med
- det groteska cigarettrökandet som alla ständigt höll på med. Så var det väl ändå inte!
- det utbredda narkotikamissbruket. Om man jämför med "Dom kallar oss mods" så var ju det narkotikamissbruket placerat i en annan social och helt opolitisk miljö.

Filmen om 68-rörelsen återstår att göra!