Ordets makt och vanmakt är en bastant inlaga på 540 sidor i pocketversionen. Guillous liv är ju ett styckesamtidshistoria så den är väl värd att läsa. Ingen kan ju skriva objektivt om sig själv men jag tycker ändå Guillou är öppen om misstag han begått. Det är ju inte så många och i flera fall har det bara skadat honom. Andra saker har han lyckats till 100 % med, inte minst intervjuer med makthavare som Olof Palme, Sven Andersson mfl som sväljer hela hans bete.
En person som varit i strid i princip hela sitt liv har förstås hamnat i en del vendettasituationer. På något sätt kom han i konflikt med Bo Strömstedt och blev förföljd av Expressen i decennier. Han hamnade också i en lång konflikt med Jan Stolpe på Folket i Bild/Kulturfront och det förvånar väl ingen (som känner Jan Stolpe). Förvånansvärt är dock att Guillou i så många år spelade med i SKP-gruppens odemokratiska hantering av tidningen. Som så många andra går han inte ut i någon attack mot Jan Myrdal utan bara mot hans epigoner. Guillou är mest indignerad när andra är elaka mot honom men tenderar ibland att inte se bjälken i sitt eget öga.
Det är ändå en väldigt läsvärd bok om man vill lära sig svensk journalistik och de senaste decenniets händelser.
lördagen den 13:e augusti 2011
måndagen den 30:e maj 2011
Strindberg och Palme
Jag har läst två böcker parallellt, Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg och Kjell Östbergs bok om Olof Palme. Det var en ren slump att det blev så men det fanns en del paralleller.
Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).
Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.
Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.
Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.
Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).
Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.
Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.
Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.
måndagen den 9:e maj 2011
Black Swan
En film med en Oscar måste man ju se så det var bara en tidsfråga innan jag kastade mig över Black Swan. Recensenterna är ju tagna av denna vackra och intensiva film som inte lämnar någon oberörd. Den märkliga blandningen mellan danserskans hallucinationer och verklighet är så intrikat att man går flera dagar efteråt och funderar på vd som var verklighet och vad som var hallucination. Skådespelarprestationerna är alltigenom mästerliga. Den borde fått ännu fler Oscar.
Ett tag efteråt började jag fundera på den film som hittills varit min stora balettfilm – Vita Nätter. I den filmen som handlar om Sovjetunionen och Baryshnikovs ofrivilliga återkomst så finns det ett politiskt lager över själva dansandet och det politiska lagret är det som fängslar tittaren.
Jag minns ett samtal jag hade om filmen där en person bott halva sitt liv i Sovjetunionen och en var balettamatör. Givetvis sade den första att man inte kan förstå filmen utan att ha bott i Sovjetunionen och den andra sade att filmen var obegriplig om man inte dansade balett. Jag kände mig utestängd men hade förståelse för båda.
Ett tag efteråt började jag fundera på den film som hittills varit min stora balettfilm – Vita Nätter. I den filmen som handlar om Sovjetunionen och Baryshnikovs ofrivilliga återkomst så finns det ett politiskt lager över själva dansandet och det politiska lagret är det som fängslar tittaren.
Jag minns ett samtal jag hade om filmen där en person bott halva sitt liv i Sovjetunionen och en var balettamatör. Givetvis sade den första att man inte kan förstå filmen utan att ha bott i Sovjetunionen och den andra sade att filmen var obegriplig om man inte dansade balett. Jag kände mig utestängd men hade förståelse för båda.
söndagen den 8:e maj 2011
Hundraåringen
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hat blivit en av våra storsäljare. Jag såg att den toppade den finska boklistan nyligen.
Den lär ha sålts i över en halv miljon exemplar och skall ges ut i en rad länder.
En härlig bok att läsa. Man ser verkligen fram emot sin egen hundraårsdag och det är mer än jag hade hoppats om innan.
Tyvärr störs jag under läsningen av en del brister. Nu är det ju inte lät att skriva en bok och eftersom jag skrivit några själv är jag en anhängare av tesen att den som är utan skuld skall kast först stenen.
Hur som helst undrar jag om det är så klokt att e hundraåringen två berättelser, en om vad som händer efter hans rymning 2005 och en parallell om hel hans liv när han råkar springa på världens ledare från Kina till USA. Det senare är en rätt enformig berättelse där hans förmåga att supa verkar vara nyckeln till framgång. Troligen hade det varit bättre om nyckeln till framgång varit att ta sig igenom de skyddslager som världens ledare omger sig med.
Jag funderar på om rymmen från ålderdomshemmet räcker som tema för en bok.
Ingen har för mig gestaltat åldringens problem bättre än Hans Alfredsson i sin monolog Karl Nilsson. Jag tror det är påvert att bo på ett ålderdomshem men inte tillräckligt för att rymma. Något mer måste till om man skall skriva en bok.
Den lär ha sålts i över en halv miljon exemplar och skall ges ut i en rad länder.
En härlig bok att läsa. Man ser verkligen fram emot sin egen hundraårsdag och det är mer än jag hade hoppats om innan.
Tyvärr störs jag under läsningen av en del brister. Nu är det ju inte lät att skriva en bok och eftersom jag skrivit några själv är jag en anhängare av tesen att den som är utan skuld skall kast först stenen.
Hur som helst undrar jag om det är så klokt att e hundraåringen två berättelser, en om vad som händer efter hans rymning 2005 och en parallell om hel hans liv när han råkar springa på världens ledare från Kina till USA. Det senare är en rätt enformig berättelse där hans förmåga att supa verkar vara nyckeln till framgång. Troligen hade det varit bättre om nyckeln till framgång varit att ta sig igenom de skyddslager som världens ledare omger sig med.
Jag funderar på om rymmen från ålderdomshemmet räcker som tema för en bok.
Ingen har för mig gestaltat åldringens problem bättre än Hans Alfredsson i sin monolog Karl Nilsson. Jag tror det är påvert att bo på ett ålderdomshem men inte tillräckligt för att rymma. Något mer måste till om man skall skriva en bok.
måndagen den 28:e juli 2008
dessa kvinnor som sommarpratare
Har lyssnat på Annika Söder efter att förra veckan tagit mig igenom en och en halv timma med Eva Swartz. Jag är utmattad av detta självgoda navelskådande. Hela programmen verkar gå ut på att de sitter och läser upp argument och teorier om varför de är så bra. Har framgångsrika kvinnor så svagt självmedvetande att de måste trumpeta ut sin förträfflighet så fort de får en chans.
Gemensamt med Antonia Axelson Johnson har de att en stor del av programmet går ut på att förhärliga den egna familjen. Själv trodde jag att poängen med deras karriär var att de stod hyggligt på egna ben. Eva Swartz fader måste ha omnämnts 20 gånger och brodern Richard att tiotal.
Ser i DN att man vill göra Eva Swartz till kulturminister. Det är kanske inte så dumt men släpp inte in henne som underhållare.
Att begära att de skall komma med humor och överraskningar är uppenbarligen att begära för mycket. Underhållning får man söka på annat håll.
Gemensamt med Antonia Axelson Johnson har de att en stor del av programmet går ut på att förhärliga den egna familjen. Själv trodde jag att poängen med deras karriär var att de stod hyggligt på egna ben. Eva Swartz fader måste ha omnämnts 20 gånger och brodern Richard att tiotal.
Ser i DN att man vill göra Eva Swartz till kulturminister. Det är kanske inte så dumt men släpp inte in henne som underhållare.
Att begära att de skall komma med humor och överraskningar är uppenbarligen att begära för mycket. Underhållning får man söka på annat håll.
söndagen den 20:e juli 2008
Sommar med Antonia Axelson Johnson
Det har gått två dagar sen Antonias Sommarprogram och jag har inte hämtat mig än. Satt i bil och hade in så mycket annat att lyssna på. 90 minuters skryt om sin egen förträfflighet kan ta kål på vem som helst. Människan har uppenbarligen aldrig gjort något fel eller haft någon elak tanke. Barnen har fått revoltera och bryta sig ur den trånga familjebilden men underligt nog arbetar nu 3 av 4 i firman.
Skall man vika ut sig så får det heller inte vara för många luckor. Vad hände egentligen med hennes första man greven Nils Mörner. Det låter lite konstigt med att bara prisa den nuvarande och låtsas som om den förste inte funnits. Å vad var det för löjligt bonuserbjudande att höra Ennerfeldt tala om affärer i Sovjetuninon om man köpte CD-skivan.
Jag hade ärligt talat inte väntat mig något annat av en företagsledare. Ingen säger att de har mer att berätta för sina medmänniskor än vad andra människor har. Ibland kan det var kul att lyssna på någon som annars är väldigt tystlåten som Jan Stenbeck för några år sedan. Annars tycker jag de gör bättre nytta i sina företag än i sommarprogrammet som kräver en viss ödmjukhet. toppen i år hittills var Björn Ulvaeus enligt min mening
Skall man vika ut sig så får det heller inte vara för många luckor. Vad hände egentligen med hennes första man greven Nils Mörner. Det låter lite konstigt med att bara prisa den nuvarande och låtsas som om den förste inte funnits. Å vad var det för löjligt bonuserbjudande att höra Ennerfeldt tala om affärer i Sovjetuninon om man köpte CD-skivan.
Jag hade ärligt talat inte väntat mig något annat av en företagsledare. Ingen säger att de har mer att berätta för sina medmänniskor än vad andra människor har. Ibland kan det var kul att lyssna på någon som annars är väldigt tystlåten som Jan Stenbeck för några år sedan. Annars tycker jag de gör bättre nytta i sina företag än i sommarprogrammet som kräver en viss ödmjukhet. toppen i år hittills var Björn Ulvaeus enligt min mening
söndagen den 9:e mars 2008
Recension av ett land
Det är knepigare att recensera ett land än en bok. Väljer man Sydafrika är det dessutom bland det knepigaste man kan ge sig på, i klass med Israel, Taiwan eller det forna Jugoslavien. Det var därför med viss bävan jag för första gången i livet satte mig på planet till Johannesburg.
Visst har man träffat sydafrikaner lite varstans i världen men samtalen har aldrig kommit någonstans. Jag minns en gång i början av 90-talet när jag åt middag med sydafrikaner i Hongkong. Jag sade något om frihetens vindar (kanske en freudian slip eftersom det var det uttrycket Nelson Mandela använde i sitt första tal efter fängelsetiden) och de mörknade i ansiktet och bad att få tala om något annat. Jag skulle inte förstå hur det verkligen var i Sydafrika sade de. Jag erinrade mig att jag i början av 60-talet hade en skolkamrat som bott några år i Sydafrika. Alla var på honom och frågade hur man kunde diskriminera de svarta. Ni kommer aldrig att först svarade han. Punkt!
Sydafrika är ett land som inte är överens med sig själv. Det tål knappt sig själv. Det består av ca 15 språkgrupper som alla har taggarna utåt och som inte gifter sig med varandra. Mest taggar utåt har kanske de afrikaanstalande, som har sina rötter hos de holländska kolonisterna - boerna – men som också består av många andra grupper, från de franska hugenotterna till asiater och andra som bott sedan generationer i afrikaanstalande områden.
Boerkrigen mellan de afrikaanstalande och engelsmännen 1890-1900 känns lite märkligt så här långt efteråt. Det är svårt att komma ifrån att det helt enkelt var en engelsk undanträngning av boerna och sympatierna i Europa var på boernas sida. Sen blev det i slutändan blev en kompromiss och några år efteråt hade boerna tagit den politiska ledningen. Sen verkar det ha varit de som drev på den nationalistiska inriktning som ledde till apartheid. Samtidigt förblev boerna mycket av ett landsbygdsfolk medan engelsmännen utvecklade den lönsamma gruvdriften som gjorde att landet kunde stå emot det internationella samfundets sanktioner.
Man måste gå igenom massor av historia för att förstå vilka underliggande konflikter som finns. Det är ju inte lätt att få människor att tala ut. En chaufför jag hade under flera timmar var som en mussla. Efter en timma kröp det fram att han tjänstgjort under den gamla regimen och därmed blivit arbetslös vid maktskiftet 1994. Ytterligare 10 minuter senare fick jag fram att han tjänstgjort som livvakt till den siste apartheidpresidenten Vorster. Säkerligen måste man vara en betrodd apartheidperson för att få ett sånt arbete.
Eftersom de vita var helt beroende av svart servicepersonal tycker jag den närmaste parallellen är med södern före det amerikanska inbördeskriget. Ett ont system som ändå är ekonomiskt livskraftigt. Vad gör man när man ser att apartheid lönar sig? Boerna hade visserligen länge an ambition att ha ett renodlat vitt samhälle men så fort man började med jordbruk i större skala var det logiskt att anställa svart arbetskraft till slavlöner. Engelsmännen hade nog inga skrupler från början att ha svarta anställda men å andra sidan hade de också en liberal falang som förde vidare idéer om jämlikhet.
Man behöver inte läsa länge om boerna under 1900-talet för att stöta på ett antal rasistiska idéer som var helt parallella med nazismen. Det gällde termer som Volksstat (ett helt vitt Sydafrika), baskaap (vit makt) och det hemliga sällskapet Broederbund. Om man betänker att nazismens folkmord inte blev kända förrän i slutet av andra världskriget måste Boerideologin har varit helt parallell med nazismen fram till dess.
Hade det inte gått så bra ekonomiskt (läs guld, platina och diamanter) hade nog revolten kommit tidigare. Några säger att västvärlden inte drog undan accepten av Sydafrika förrän efter att järnridån föll 1989.
Hur skall man kunna bygga upp och utveckla ett samhälle som är det mest ojämlika efter Brasilien? Jag har aldrig sett såna kontraster som mellan de vida stadsdelarna med sina lyxvillor och det kåkstäder man ser i varenda stad med skjul av korrugerad plåt. Reser man på de upphöjda motorvägarna ser man att den korrugerade plåten på taken ofta ligger fast med hjälp av några stenbumlingar på taket. Det finns platser i kåkstädernas utkanter där myndigheterna byggt upp toaletter med jämna mellanrum som en förberedelse för nya skjul. Man undrar varför inte de som bor i kåkstäderna försöker att göra livet lite mer drägligt för sig. Eller är våldet så impregnerat i dessa samhällen att den minsta lilla symbol för pynt kring hemmen som en blomkruka skulle slås sönder?
Sen träffar man då och då svarta som är verbala, professionella och skulle klara de mest avancerade jobb. Vad tycker de om framtiden? Vill de ha kvar en vit överklass eller vore det bekvämare för dem att de vita flyttade ut och att de själva tog över landet? Varje människa gör säkert en egen kalkyl av vad man har att vinna resp. förlora på klasskamp respektive en försiktig reformutveckling. En besökare under några dagar kan inte dra slutsatser, bara förundras över att samhället fortsätter att utvecklas trots dessa orättvisor. Skulle reformismen segra är det ett tecken på att väldigt många människor har förmågan att tänka långsiktigt.
Visst har man träffat sydafrikaner lite varstans i världen men samtalen har aldrig kommit någonstans. Jag minns en gång i början av 90-talet när jag åt middag med sydafrikaner i Hongkong. Jag sade något om frihetens vindar (kanske en freudian slip eftersom det var det uttrycket Nelson Mandela använde i sitt första tal efter fängelsetiden) och de mörknade i ansiktet och bad att få tala om något annat. Jag skulle inte förstå hur det verkligen var i Sydafrika sade de. Jag erinrade mig att jag i början av 60-talet hade en skolkamrat som bott några år i Sydafrika. Alla var på honom och frågade hur man kunde diskriminera de svarta. Ni kommer aldrig att först svarade han. Punkt!
Sydafrika är ett land som inte är överens med sig själv. Det tål knappt sig själv. Det består av ca 15 språkgrupper som alla har taggarna utåt och som inte gifter sig med varandra. Mest taggar utåt har kanske de afrikaanstalande, som har sina rötter hos de holländska kolonisterna - boerna – men som också består av många andra grupper, från de franska hugenotterna till asiater och andra som bott sedan generationer i afrikaanstalande områden.
Boerkrigen mellan de afrikaanstalande och engelsmännen 1890-1900 känns lite märkligt så här långt efteråt. Det är svårt att komma ifrån att det helt enkelt var en engelsk undanträngning av boerna och sympatierna i Europa var på boernas sida. Sen blev det i slutändan blev en kompromiss och några år efteråt hade boerna tagit den politiska ledningen. Sen verkar det ha varit de som drev på den nationalistiska inriktning som ledde till apartheid. Samtidigt förblev boerna mycket av ett landsbygdsfolk medan engelsmännen utvecklade den lönsamma gruvdriften som gjorde att landet kunde stå emot det internationella samfundets sanktioner.
Man måste gå igenom massor av historia för att förstå vilka underliggande konflikter som finns. Det är ju inte lätt att få människor att tala ut. En chaufför jag hade under flera timmar var som en mussla. Efter en timma kröp det fram att han tjänstgjort under den gamla regimen och därmed blivit arbetslös vid maktskiftet 1994. Ytterligare 10 minuter senare fick jag fram att han tjänstgjort som livvakt till den siste apartheidpresidenten Vorster. Säkerligen måste man vara en betrodd apartheidperson för att få ett sånt arbete.
Eftersom de vita var helt beroende av svart servicepersonal tycker jag den närmaste parallellen är med södern före det amerikanska inbördeskriget. Ett ont system som ändå är ekonomiskt livskraftigt. Vad gör man när man ser att apartheid lönar sig? Boerna hade visserligen länge an ambition att ha ett renodlat vitt samhälle men så fort man började med jordbruk i större skala var det logiskt att anställa svart arbetskraft till slavlöner. Engelsmännen hade nog inga skrupler från början att ha svarta anställda men å andra sidan hade de också en liberal falang som förde vidare idéer om jämlikhet.
Man behöver inte läsa länge om boerna under 1900-talet för att stöta på ett antal rasistiska idéer som var helt parallella med nazismen. Det gällde termer som Volksstat (ett helt vitt Sydafrika), baskaap (vit makt) och det hemliga sällskapet Broederbund. Om man betänker att nazismens folkmord inte blev kända förrän i slutet av andra världskriget måste Boerideologin har varit helt parallell med nazismen fram till dess.
Hade det inte gått så bra ekonomiskt (läs guld, platina och diamanter) hade nog revolten kommit tidigare. Några säger att västvärlden inte drog undan accepten av Sydafrika förrän efter att järnridån föll 1989.
Hur skall man kunna bygga upp och utveckla ett samhälle som är det mest ojämlika efter Brasilien? Jag har aldrig sett såna kontraster som mellan de vida stadsdelarna med sina lyxvillor och det kåkstäder man ser i varenda stad med skjul av korrugerad plåt. Reser man på de upphöjda motorvägarna ser man att den korrugerade plåten på taken ofta ligger fast med hjälp av några stenbumlingar på taket. Det finns platser i kåkstädernas utkanter där myndigheterna byggt upp toaletter med jämna mellanrum som en förberedelse för nya skjul. Man undrar varför inte de som bor i kåkstäderna försöker att göra livet lite mer drägligt för sig. Eller är våldet så impregnerat i dessa samhällen att den minsta lilla symbol för pynt kring hemmen som en blomkruka skulle slås sönder?
Sen träffar man då och då svarta som är verbala, professionella och skulle klara de mest avancerade jobb. Vad tycker de om framtiden? Vill de ha kvar en vit överklass eller vore det bekvämare för dem att de vita flyttade ut och att de själva tog över landet? Varje människa gör säkert en egen kalkyl av vad man har att vinna resp. förlora på klasskamp respektive en försiktig reformutveckling. En besökare under några dagar kan inte dra slutsatser, bara förundras över att samhället fortsätter att utvecklas trots dessa orättvisor. Skulle reformismen segra är det ett tecken på att väldigt många människor har förmågan att tänka långsiktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)