måndag 27 februari 2017

Var D'Annunzio en italiensk galning?

Jag har just läst Göran Häggs biografi om Gabriele D'Annunzio. Det var ett sånt där impulsköp på bokrean som man gör ibland. Jag har inte funderat på D'Annunzio förut men Göran Hägg är inte bara litterärt kunnig, han är också specialist på Italien och skriver underhållande. Han gick bort i höstas i cancer men jag var priviligierad att få träffa honom för två år sedan och tyckte han var befriande enkel att prata med. Han blev ju mest känd för sina böcker om retorik men hans yrke var litteraturvetaren. D'Annunzios storhet var att han inte bara var en uppburen författare utan också en person som italienarna lyssnade på i politiska sammanhang. Han spelade en viktig roll i Italiens vändning från Tyskland/Österrike till ententen under första världskriget och han skulle ha kunnat bli den som tog över i Italien istället för Mussolini. Däremellan var han ledare för den märkliga italienska fristaten i Fiume (idag Rijeka i Kroatien) under ett och ett halvt år. Man skulle kunna tro att D'Annunzio var en ambitiös och samvetsgrann politiker och blir förvånad över att han var ganska galen, inte minst att hans sexuella behov sattes först och han umgicks med nya kvinnor nästan varje dag. Italienarna tycks inte ha brytt sig så mycket om det, lika lite som man verkar ha fördömt den sidan hos Berlusconi. D'Annunzio i högform är talaren som vid massmöten eldar upp italienarna. Att han dessemellan skriver storartad litteratur verkar vara en tillfällighet eller kanske som en del andra författare som en klappjakt på de förskott som den förmodligen helt gråhårige förläggaren Treve tog fram. Visserligen sålde böckerna i stora upplagor men D'Annunzio hade enorma behov och lär knappast ha betalat särskilt många av de räkningar hans vidlyftiga leverne gav upphov till. Göran Häggs bok heter D'Annunzio - dekadent diktare, krigare och diktator. Det krigiska verkar inte vara någon konflikt med hans konstnärssjäl. Han tillhörde en tradition som kanske såg kriget som en renande faktor. Det är svårt för vår tid att förstå att en person kan ha så märkliga sidor; lysande författare, kvinnokarl, krigare och mycket annat på samma gång. Göran Hägg har fullt sjå att förklara att saker som vi nordbor aldrig skulle acceptera ingår i den latinska världens normala rekvisita.

torsdag 17 november 2016

Varför bry sig om Ungernrevolten 1956?

Jag var denna vecka i Budapest. Ungernrevolten 1956 hänger över mig som något ouppklarat. Under de många år jag studerade ungerska på 70-talet var jag ofta i Budapest men 1956 förbigicks hela tiden med tystnad. I somras började jag läsa Viktor Sebestyens bok Twelve Days och läste att dessa 12 dagar 1956 påverkade den ungerska nationen mer än 43 år av kommunism. Dags därför att skaffa sig en klarare bild av historien. Som 8-årig satt jag klistrad vid radion 1956 när Kurt Andersson sände sina rapporter från Budapest och från Wien. Jag hittar rapporterna på Sveriges radios hemsida och lyssnar igen. Den lugna trygga skånska rösten griper tag i min kropp och tårarna flödar hejdlöst. Det måste vara Sveriges bästa radioreportage genom tiderna. Jag träffade en gång Sture Källberg som var korrespondent för Ny Dag och andra kommunistiska tidningar och skrev boken Uppror i Budapest. Han menade att Kurt Andersson sagt till honom att han fick all information från USA. Det spelar ingen roll. Jag pratade om Kurt Andersson på ett seminarium på ungerska ambassaden i Stockholm i slutet av oktober. En ungersk judinna började gråta. Hon hade räddats av Raoul Wallenberg 1944 och förstod vikten av Kurt Anderssons reportage. Han var den ende utländska journalisten som sände från Ungerns radiostation i Budapest. Mina tankar går till svenskar jag kände. En kommunistisk sjöman hade tatuerat in hammaren och skäran i bröstet. Efter Ungernrevolten tatuerade han ett stort kryss över dem. Sen blev han ovän med alla i bastun. Viktigare var kanske att Ungernrevolten satte stopp för den naiva propagandan för ”tredje ståndpunkten” som Karl Vennberg och Artur Lundkvist drev. Man kan inte vara neutral i valet mellan frihet och diktatur. Tingsten och Wilhelm Moberg vann. Nere i Europa skrev dåtidens intellektuella giganter Albert Camus ”The Blood of the Hungarians” och Jean-Paul Sartre skrev ”Le fantôme de Staline”. Detta var slutet på Fellow travellers, de "följeslagare" som gick Sovjets ärenden utan att ibland känns vid det. Men tillbaka till Budapest. Går man till stadens förnämsta gata Andrassy ut (förra gången jag var där hette den Folkrepubliksgatan och dessförinnan Stalingatan) så finns på nummer 60 ett museum ”House of Terror” där den kommunistiska terrorn 1948-55 jämförs med pilkorsarnas terror 1944-45. Bägge hade egendomligt nog samma huvudkontor för tortyr av meningsmotståndare. Efter några timmar där ser man likheterna mellan den vita och den röda terrorn. Faktiskt värvade kommunistpartiet 1946 många medlemmar från pilkorsarna, så kallade kappvändare. Några år senare rensades dock de flesta ut av kommunisterna. Det finns inte så många vittnesmål från pilkorsarnas terror. Från litteraturen om Raoul Wallenberg får man en bild av ett gäng galningar. Faktiskt hade de dock i det sista valet 1939 ungefär samma stöd i parlamentet som Sverigedemokraterna hos oss eller dagens högerradikala parti i Ungern, Jobbik. Pilkorsarna ställde upp judar och zigenare på Dunas kaj, offren fick ta av sig skorna (som kunde vara värdefulla) och så sköts de, ramlade ner i floden och försvann. Från den röda terrorn finns det oerhört många vittnesmål och på mängder av TV-skärmar ser man offren berätta om hur de fängslades, torterades och tillbringade flera år i fängelser. De flesta släpptes sommaren 1956. Vad jag inte visste var att terrorn var så utsträckt på landsbygden. Bönder som inte uppfyllde produktionsmålen fängslades direkt och om någon i smyg slaktade en gris blev det avrättning direkt. Man räknar med att 300 000 människor straffades. Regimen vacklade och i Moskva satt nu Chrustjov och försökte byta ut den hatade Rakosi mot Imre Nagy. De ungerska kommunistledarna stretade emot, men när studenterna startade den berömda demonstrationen 23 oktober som slutade med att Stalinstatyn vältes, så brast fördämningarna. Imre Nagy kallades in som premiärminister men lavinen var redan i rullning. Folk begav sig till Terrorns hus och slet ut säkerhetstjänstens bödlar och lynchade dem på gatan eller sparkade ihjäl dem. Delar av armén och polisen gick över till upprorsmännen. Imre Nagy lyckades nå en kompromiss så att de ryska styrkorna lämnade Budapest några dagar. Den 4 november kom de tillbaka och slog ner allt motstånd som fanns. 200 personer avrättades med Imre Nagy och arméchefen Pal Maleter i spetsen. Den katolske ledaren, kardinal Mindszenty, som fängslats först av pilkorsarna och sedan av kommunisterna och just blivit frisläppt fick asyl på USAs ambassad. 200 000 ungrare flydde, varav 8 000 kom till Sverige. I House of Terror finns ingenting om utlandets reaktion. Det som känns tveksamt är att Radio Free Europe i sina sändningar uppmanade ungrarna att ta till vapen och sade att amerikanska trupper var på väg. USA hade dock aldrig tänkt sig intervenera. Radio Free Europe agerade på eget beslut men uppfattades av många ungrare som USAs röst. Våren 1968 kom jag till Prag på vad som var min första utlandsresa. Tjecker och slovaker hade bestämt sig för att inte göra om ungrarnas misstag, inte gå ur Warszawapakten, inte riva ryska statyer. Ändå invaderade ryssarna och egentligen var detta nog bara en tidsfråga. Tjeckoslovakien skulle drivit iväg mot fria val och nederlag för kommunisterna. Jag fick en inbjudan av ungerska ambassaden att vara officiell gäst vid högtidlighållandet den 23 oktober av 60-årsdagen av upproret. Jag tackade efter en del tvekan nej. Många faktorer spelade in. Formellt sade jag att man nog borde bjuda in sådana som verkligen spelat en roll, en del sådana finns nog kvar i livet. Ett annat skäl är att vår goda behandling av de ungerska flyktingarna står i så bjärt kontrast mot hur Ungern idag behandlar flyktingar från Syrien att diskussioner lätt urartar till gräl. Ett tredje skäl var att den ungerska regimen lätt beskriver utländskt intresse som stöd för sin allmänt auktoritära politik. Även om olika krafter i Ungern idag bråkar om vem som är den sanne arvtagaren till frihetshjältarna 1956 är det ingen tvekan om att man har gjort ett stort arbete att ge en saklig skildring.

tisdag 3 november 2015

Halvdant av Reinfeldt

Jag har nu tagit mig igenom Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs. Boken möttes ju av stort intresse, inte minst som han ägnade en stor del av sitt sommarprat att presentera (göra reklam) för den. Det fanns dock flera avsnitt som jag tog mig igenom av ren solidaritet med en person som jag en gång fått skaka tass med. Svagheterna i boken var enligt min mening: 1. Bardomen. Pinsamt idylliserande. Så som vi alla gärna vill beskriva vår barndom. 2. Striden i Lycksele om ordförandeposten i MUF. Vad var egentligen sakfrågorna? 3. Omvandlingen av partiet till de nya moderaterna. Här borde finnas massor av saker att berätta om från bakom kulisserna 4. Det internationella arbetet. Här staplas framgångarna på varandra helt okritiskr. Tidigare statsministrar har haft mer av perspektiv och ödmjukhet. Summa summarum. Reinfeldt borde ha tagit Bonniers erbjudande om en spökskrivare, i alla fall ett rejält bollplank.ö

torsdag 15 januari 2015

Why nations fail

Hela Jul- och Nyårshelgen gick åt att läsa boken Why Nations Fail av Daron Acemoglu och James Robinson. Många talar om den och som med en del böcker är en del 100 %-iga fans och andra skeptiska. Jag har nu läst igenom en del recensioner och tror jag har hittat de kritiska aspekterna. Min entusiasm för innehållet och budskapet är dock långt större än kritiken, vilka som vanligt i akademiska sammanhang har ett drag av småsinthet och ”not invented here”. Bokens tema är att de flesta starka och välmående samhällen kulminerar och faller sedan samman för att de inte kan utveckla sin ”extractive economy” till att upprätta ”inclusive institutions”. Att bygga välstånd på att suga ut andra ländeers befolkninng eller en del av sin egen befolkning är uppenbarligen inte så svårt, att utveckla samhället så att alla har incitament att öka sin produktivitet är svårare. Sovjetunionens tillväxt 1930-50 som helt byggde på mobilisering med stora inslag av tvångsarbete är ett exempel i vår tid. Författarna har dock tagit på sig jätteuppgiften att gå igenom alla stora civilisationerna och se varför de inte utvecklades över en viss gräns. De går igenom hela världshistorien från Romarriket och framåt och finner bara ett undantag – men ett viktigt sådant. Det var den "ärofulla revolutionen" i England 1688 som lade grunderna för ett pluralistiskt samhälle som ledde fram till den industriella revolutionen på 1700-talet. Att det gick vägen i England men processen stoppades i andra samhällen är naturligtvis en komplicerad historia men diskuteras i detalj. Ett av de centrala begreppen är ”creative destruction”, en term som myntades av Schumpeter som innebär att nya idéer måste tillåtas krossa de gamla föreställningarna och skada de ekonomiska intressen som är förbundna med dessa. Att de som har intressen i en gammal struktur motsätter sig ny teknik och nya konkurrenter är kanske inte förvånande men författarna visar övertygande att många lovande genombrott stoppas av de samhällsbevarande intressena. Om genombrottet inte skett i England kan man undra om det skett någon annan stans. Författarnas beskrivning av USAs tillkomst är av särskilt intresse. Emigranterna till Nordamerika hittade ju inte guld- och silverfyndigheter så som spanjorerna hittade i Peru och Mexiko. Därför blev kolonisterna i Nordamerika tvungna att lita på sig själva. Indianbefolkningen lät sig inte inordnas som tjänsteleverantörer. Visserligen kom sydstaterna att förlita sig på importerad slavarbetskraft och att de förlorade i amerikanska inbördeskriget var kanske en serie tillfälligheter. Den tydligaste och enklaste kritiken har framförts av Jeffrey Sachs. Han avvisar alla ”monocausual explanantions” alltså en teori som svarar på alla frågor. Det är också uppenbart att många ledande ekonomer vill betona att händelseutvecklingen inte är rak och logisk utan ofta påverkats av personligheter och faktor som inte författarna vägt in såsom geografin. Även om så är fallet måste man väl ha en egen teori i grunden.

måndag 7 juli 2014

Sommarvärdar

Har lyssnat på Linda Nordin från FN-förbundet. Hon berättar att hon sedan barndomen har kämpat för det goda, mot det onda. Utmärkt men lite tröttande. Den radioröst som grep tag i mig denna sommar var P-O Enqvist som i Uppriktigt talat filosoferar kring vardagens etik- och moralproblem. En elegant tur genom gråskalorna i livet som är det som är vår verklighet.

måndag 28 april 2014

Engagemang. Batman, Putnam och jag

Nu har jag tagit mig igenom en bok på 400 sidor, den rubricerade. Det är ungeför dubbelt så långt som en vanlig bok och det har den klara nackdelen att man inte kan minnas inledningen, som man kanske läste för en månad sen. Kortfattat dskuterar författaren Per Grankvist om engagemanget i vårt samhälle behövs, om det orienterar sig bort från föreningssverige med sina traditioner av stadgar, årsmöten, kassör, medlemsskap och mot friare former som Facebook-upprop och volontärorganisatoner. Att ett engagemang behövs är Grankvist överygad om men den stela svenska föreningsformen har sina risker. Han citerar ofta den amerikanske socialogen Robert Putnam som i boken "Den ensamme bowlaren" beskriver hur det sociala kapitalet försvinner om människor slutar bowla i föreningar och som nu uppenbarligen, står ensamma i hallen och bowlar individuellt. Viss förstår man att moderna människor inte riktigt orkar med att vara aktiva i föreningar - i en bowlingklubb skall man spela 20 helger under en säsong för att vara med - men engagemanget i form av att "gilla" på Facebook blir för svagt, det är bara det handgripliga som räknas. Grankvist som rest mycket i USA ser många fördelar med den amerikanska volontärmodellen. Man ställer upp när det behövs och jobbar med ett gäng andra människor. När uppdraget är över kanske man gör något annat. De amerikanska presidentvalskampanjerna är de bästa exemplen. Obama försökte in få med massor av människor i sitt parti. Istället skapade han myriader av småkampanjer - arkitekter för Obama, nyktrister för Obama etc och han bad om små penningbelopp, inte de hiskeliga mutmiddagarna som amerikanksa presidentkandiadater tidigare brukade ordna. I vårt samhälle kanske engagemanget inte fyller någon roll när vi löst samhällsproblemen. Nu visar ju det sig i och för sig att många gamla problem dyker upp igen, arbetslöshet, tiggeri etc. Man kan dock förstå att många inom t.ex. arbetarrörelsen tyckte under efterkrigstiden att vi kanske inte behöver bildningsförbund, Folkets Hus-organisationer eller Konsum när man lyckats så bra att stöpa om samhället. Den lyckan varade dock inte så länge.

torsdag 2 maj 2013

Boken om direktörer och sjömän i det gamla Shanghai är nu lanserad

Noterade att det var en tillställning på gamla Franska Klubben i Shanghai den 30 april när boken lanserades. När jag läst den skall jag fylla på med detaljer.