Undergången - hell in a very small place

TV visade den tyska filmen Undergången om Hitlers sista veckor i bunkern. Kanske inte så kul en lördagkväll när de flesta är bänkade vid teven för en trevlig stund. Under en så här grym film kan man ju heller inte bara sitta i soffan och äta chips som om det vore något vanligt fördummande program. Filmen sliter tag i en, man måste gå upp och gå ibland, ibland kan man bara inte uthärda de hemska bilderna från slagfältet i Berlin, ofta kan man bara titta med ena ögat.

Filmen är den första som gjorts om Hitler på 50 år. Det sägs att man i andra filmer om andra välrdskriget inte vågat ha närbilder på Hitler ansikte. Han filmas ofta snett bakifrån. Varken tyskar ellar andra har velat ha en personlig bild av Hitler där även mänskliga drag kunnat återfinnas. I det här fallet är kanske scenen där han tackar av sin stab innan självmordet den mest mänskliga. Schweizaren Bruno Ganz skådespelarprestation har dock fått dessa kritiker att tystna. Ganz har nämligen visat att man kan återge en komplex bild av Hitler utan att vi förlorar det avstånd som gör att vi kan ha en rimlig helhetsbedömning.

Jag har på annat håll jämfört Hitler med den bild av Karl XII, som man får i Ernst Brunners s.k. självbiografi. En envis diktator kan leda hela sin militära stab till vansinne utan att någon av dem (utom Stauffenberg) gör ett försök till motstånd. Om någon började mopsa upp sig tog SS hand om dem. I Karl den XIIs fall var det kanske Svea Livgarde eller något annat regemente. I varken Ernst Brunners Karl den XII-skildring eller i Undergången finns det minsta omtanke om folket - det är en förbrukningsvara. Frågan är - vågar vi göra en sån här film om Karl XII?

Det finns en rad frågor som hopar sig kring Undergången, framför allt om citaten är korrekta eller i allafall sannolika. Hitler säger att hans enda bidrag till världen, on balance, var att bli kvitt judarna i Tyskland. Han yrar ibland om att det finns 1000 nya flygplan färdiga för att bygga upp ett nytt Luftwaffe och stora arméer intakta i Sydtyskland. Göbbels säger att man inte tvingat något på det tyska folket utan tvärtom.

Jag antar att man följt upgifterna i den bok Hitlers sekreterare Traudl Junge gett ut. Hon är i filmen en 25-årik oskuldsfull flicka. I en inklippt intervju från 2002 på slutet säger hon att hon inte förstod någonting, men att hon ändå känner visst ansvar.

Kan man vara så blind? I en ny bok om Knutbymordet (Inte bara Knutby) har en präst (Göran Bergstrand) diskuterat om man som religiös fanatiker kan förstå att man håller på att begå stora brott. Hans svar är att den som ser sig i messiansk gestalt tappar alltid omdöme. Jag tycker mig dock inte kunna se detta sektdrag i filmen. Traudl Junges naivism blir därmed lite otrolig. Hur dum får man va? Antingen är man en religiös sekt eller så är man en maktelit som försöker rädda sitt eget skinn. Traudl Junge förblir en gåta.