dessa kvinnor som sommarpratare

Har lyssnat på Annika Söder efter att förra veckan tagit mig igenom en och en halv timma med Eva Swartz. Jag är utmattad av detta självgoda navelskådande. Hela programmen verkar gå ut på att de sitter och läser upp argument och teorier om varför de är så bra. Har framgångsrika kvinnor så svagt självmedvetande att de måste trumpeta ut sin förträfflighet så fort de får en chans.

Gemensamt med Antonia Axelson Johnson har de att en stor del av programmet går ut på att förhärliga den egna familjen. Själv trodde jag att poängen med deras karriär var att de stod hyggligt på egna ben. Eva Swartz fader måste ha omnämnts 20 gånger och brodern Richard att tiotal.

Ser i DN att man vill göra Eva Swartz till kulturminister. Det är kanske inte så dumt men släpp inte in henne som underhållare.

Att begära att de skall komma med humor och överraskningar är uppenbarligen att begära för mycket. Underhållning får man söka på annat håll.

Sommar med Antonia Axelson Johnson

Det har gått två dagar sen Antonias Sommarprogram och jag har inte hämtat mig än. Satt i bil och hade in så mycket annat att lyssna på. 90 minuters skryt om sin egen förträfflighet kan ta kål på vem som helst. Människan har uppenbarligen aldrig gjort något fel eller haft någon elak tanke. Barnen har fått revoltera och bryta sig ur den trånga familjebilden men underligt nog arbetar nu 3 av 4 i firman.

Skall man vika ut sig så får det heller inte vara för många luckor. Vad hände egentligen med hennes första man greven Nils Mörner. Det låter lite konstigt med att bara prisa den nuvarande och låtsas som om den förste inte funnits. Å vad var det för löjligt bonuserbjudande att höra Ennerfeldt tala om affärer i Sovjetuninon om man köpte CD-skivan.

Jag hade ärligt talat inte väntat mig något annat av en företagsledare. Ingen säger att de har mer att berätta för sina medmänniskor än vad andra människor har. Ibland kan det var kul att lyssna på någon som annars är väldigt tystlåten som Jan Stenbeck för några år sedan. Annars tycker jag de gör bättre nytta i sina företag än i sommarprogrammet som kräver en viss ödmjukhet. toppen i år hittills var Björn Ulvaeus enligt min mening

Recension av ett land

Det är knepigare att recensera ett land än en bok. Väljer man Sydafrika är det dessutom bland det knepigaste man kan ge sig på, i klass med Israel, Taiwan eller det forna Jugoslavien. Det var därför med viss bävan jag för första gången i livet satte mig på planet till Johannesburg.

Visst har man träffat sydafrikaner lite varstans i världen men samtalen har aldrig kommit någonstans. Jag minns en gång i början av 90-talet när jag åt middag med sydafrikaner i Hongkong. Jag sade något om frihetens vindar (kanske en freudian slip eftersom det var det uttrycket Nelson Mandela använde i sitt första tal efter fängelsetiden) och de mörknade i ansiktet och bad att få tala om något annat. Jag skulle inte förstå hur det verkligen var i Sydafrika sade de. Jag erinrade mig att jag i början av 60-talet hade en skolkamrat som bott några år i Sydafrika. Alla var på honom och frågade hur man kunde diskriminera de svarta. Ni kommer aldrig att först svarade han. Punkt!

Sydafrika är ett land som inte är överens med sig själv. Det tål knappt sig själv. Det består av ca 15 språkgrupper som alla har taggarna utåt och som inte gifter sig med varandra. Mest taggar utåt har kanske de afrikaanstalande, som har sina rötter hos de holländska kolonisterna - boerna – men som också består av många andra grupper, från de franska hugenotterna till asiater och andra som bott sedan generationer i afrikaanstalande områden.

Boerkrigen mellan de afrikaanstalande och engelsmännen 1890-1900 känns lite märkligt så här långt efteråt. Det är svårt att komma ifrån att det helt enkelt var en engelsk undanträngning av boerna och sympatierna i Europa var på boernas sida. Sen blev det i slutändan blev en kompromiss och några år efteråt hade boerna tagit den politiska ledningen. Sen verkar det ha varit de som drev på den nationalistiska inriktning som ledde till apartheid. Samtidigt förblev boerna mycket av ett landsbygdsfolk medan engelsmännen utvecklade den lönsamma gruvdriften som gjorde att landet kunde stå emot det internationella samfundets sanktioner.

Man måste gå igenom massor av historia för att förstå vilka underliggande konflikter som finns. Det är ju inte lätt att få människor att tala ut. En chaufför jag hade under flera timmar var som en mussla. Efter en timma kröp det fram att han tjänstgjort under den gamla regimen och därmed blivit arbetslös vid maktskiftet 1994. Ytterligare 10 minuter senare fick jag fram att han tjänstgjort som livvakt till den siste apartheidpresidenten Vorster. Säkerligen måste man vara en betrodd apartheidperson för att få ett sånt arbete.

Eftersom de vita var helt beroende av svart servicepersonal tycker jag den närmaste parallellen är med södern före det amerikanska inbördeskriget. Ett ont system som ändå är ekonomiskt livskraftigt. Vad gör man när man ser att apartheid lönar sig? Boerna hade visserligen länge an ambition att ha ett renodlat vitt samhälle men så fort man började med jordbruk i större skala var det logiskt att anställa svart arbetskraft till slavlöner. Engelsmännen hade nog inga skrupler från början att ha svarta anställda men å andra sidan hade de också en liberal falang som förde vidare idéer om jämlikhet.
Man behöver inte läsa länge om boerna under 1900-talet för att stöta på ett antal rasistiska idéer som var helt parallella med nazismen. Det gällde termer som Volksstat (ett helt vitt Sydafrika), baskaap (vit makt) och det hemliga sällskapet Broederbund. Om man betänker att nazismens folkmord inte blev kända förrän i slutet av andra världskriget måste Boerideologin har varit helt parallell med nazismen fram till dess.

Hade det inte gått så bra ekonomiskt (läs guld, platina och diamanter) hade nog revolten kommit tidigare. Några säger att västvärlden inte drog undan accepten av Sydafrika förrän efter att järnridån föll 1989.

Hur skall man kunna bygga upp och utveckla ett samhälle som är det mest ojämlika efter Brasilien? Jag har aldrig sett såna kontraster som mellan de vida stadsdelarna med sina lyxvillor och det kåkstäder man ser i varenda stad med skjul av korrugerad plåt. Reser man på de upphöjda motorvägarna ser man att den korrugerade plåten på taken ofta ligger fast med hjälp av några stenbumlingar på taket. Det finns platser i kåkstädernas utkanter där myndigheterna byggt upp toaletter med jämna mellanrum som en förberedelse för nya skjul. Man undrar varför inte de som bor i kåkstäderna försöker att göra livet lite mer drägligt för sig. Eller är våldet så impregnerat i dessa samhällen att den minsta lilla symbol för pynt kring hemmen som en blomkruka skulle slås sönder?

Sen träffar man då och då svarta som är verbala, professionella och skulle klara de mest avancerade jobb. Vad tycker de om framtiden? Vill de ha kvar en vit överklass eller vore det bekvämare för dem att de vita flyttade ut och att de själva tog över landet? Varje människa gör säkert en egen kalkyl av vad man har att vinna resp. förlora på klasskamp respektive en försiktig reformutveckling. En besökare under några dagar kan inte dra slutsatser, bara förundras över att samhället fortsätter att utvecklas trots dessa orättvisor. Skulle reformismen segra är det ett tecken på att väldigt många människor har förmågan att tänka långsiktigt.

Sartre och Simone de Beauvoir

TV har nu tre kvällar visat filmerna "De älskande på Café de flor" och "I passionernas tid" om Sartres och Simone de Beauvoirs förhållande. Man fick sitta uppe till midnatt för att få hela bilden. En ordentlig dos! Visandet sammanföll med 100-årsdagen av Simones födelse 9 januari.

Jag har nyligen läst Anna Cohen-Solals biografi över Sartre och kände igen många avsnitt. filmen visar dock bara en speciell sida, deras inbördes relation. Man förstod inte riktigt av filmen hur Simone kunde stå ut med Sartre. Han verkade ju vara ett riktigt äckel. Deras fria förhållande utnyttjade han till att ligga med kvinnor överallt han kom åt. När de var ute och reste, vilket de var jämt och ständigt var hon portföljbärare. Vad det det som var poängen med det fria förhållandet. Filmens titel känns lite fel. passionen försvann väldigt snabbt.

Jag börjar också grunna över om Simone verkigen tänkt igenom det här med "man föds inte till kvinna, man blir det". Av filmen fick man lite känslan av att hon levde en instängd kvinnoroll. Kanske hade Sartre en del dagar när han var mer mänsklig. Samtidigt är ju filmskapare i denna genre angelägna om att få fram en rättvis bild. Jag tror till och med att huvudrollsinnehavaren Denis Podalydès lagt sig till med en särskild knarrande röst som Sartre hade.