Göran Perssons memoarer

Mina Väg, mina val, heter Perssons memoarer. Vägen går från Sörmland tillbaka till Sörmland. Tack vare Harpsund uppehåller han sig i Sörmland mest hela tiden. Sagerska palatset beskriver han som en kassaskåpsäker förvaringsbox över natten.

Det är inte en bok man sträckläser. Den är alltför fylld av fakta och namn. Det är i och för sig inget fel tycker jag. Det tillhör väl en god tradition att en statsminister skall ge sin egen beskrivning av det politiska skeendet. Det skulle också strida mot Perssons kritik av snuttifiering och "one-liners" om han skrev en bok för att konkurrera med kioskdeckarna.

Persson har haft hjälp av en av sina medarbetare, Mats Andersson, att skriva boken. Om det är bra eller inte kan ingen utomstående bedöma som inte vet hur mycket Andersson kunnat stryka det hela. Mitt intryck är att Persson hållit i pennan i allt som varit centralt. Det finns en del beskrivningar av de andra partiledarna som ser ut att komma från Perssons hjärta. Bildt får inte erkännande för nånting. Beskrivningarna av Blair och Chirac är däremot närmast panegyriska.

Eftersom jag just läst Lars Danielssons bok var jag nyfiken hur Persson skulle beskriva Danielsson och tsunamifrågan. Intrycket är att han distanserar sig från Danielsson så mycket det går. Sen ger han Danielsson en riktig råsop i konstaterandet att han inte kunde hålla ihop statsrådskretsen så som Nuder gjorde bl.a. eftersom han inte deltog i sociala aktivieter. Hela regeringsarbetet 2002-2006 blev lidande på det.

Persons egen skuld i valförlusten var enbart att han inte körde över Nuder om fastighetsskatten. Kunde då inte Nuder ha visat prov på det statsmannaskap som Danielsson saknade undrar man. Nej. Nuder prisas boken igenom. Han ger dock Danielsson viss upprättelse i det självklara men förbisedda påståendet att det var Dahlgren som bort ringa Danielsson och inte tvärtom.

Om tsuanmin passar ha på att ge Bildts kompanjon Hafström en känga för att han åkte ner till Phuket som var i radiomobilskugga. Det är väl bara det att Hafström omöjligen kunde känt till förhållandet när han åkte ner. Samtidigt kritiserar han ambassaden hårt för att den inte ringt Dahlgren direkt. Det kan jag hålla med om. Ambassadörerna älskar att störa kabinettsekreteraren med meddelanden som börjar "Omedelbart, för kabinettsekreteraren". UD-hierarkin gjorde väl att stf chefen Laakso inte kände att han vågade.

Jag tycket beskrivningen av förvecklingarna med LO inför EMU-omröstningen tillhör det mest intressanta. Att han skulle lägga skulden på någon annan (Dan Andersson i LO) är kanske inte oväntat men att LO gjorde kravet på buffertfonder till sin viktigaste fråga är ju intressant (och skrämmande). I en sån situation hade nog ja-sidan spruckit förr eller senare. Vidare är det intressant att läsa argumentationen om att Pagrotsky struntade i sin munkavle och avsiktligt såg till att han befann sig på den ort ja-kampanjen besökte (i ett annat ärende) så att han kunde hålla presskonferens och även svara på frågor om EMU.

Om EU fäster jag mig vid att han inte nämner Barroso en enda gång i boken. Att han aldrig besökte Barroso under dennes ordförandeperiod är ju upprörande. Skall verkligen Sveriges relation till EU bli lidande av personliga motsättningar?

En kul grej är att Persson sitter i sin bil och över på olika föredrag. Han håller tal om allting och lär sig att bli en retoriker. Något mindre dramatiskt än att gå ner till havet och tala med stenar i munnen. Han kunde gärna ha bjudit lite mer på sig om såna saker. Vad tyckte han om att härmas i radion av Public Service t.ex.

Den sockersöta avslutningen om Anitra Steen sänker slutbetyget. Där kunde väl Mats Andersson gripit in och sagt att han får betyga hennes sin tacksamhet på ett annat sätt.

Jag litar inte på Beatrice Ask

Beatrice Ask är oroad av bombdådet mot en åklagare i Trolhättan. Det är för svag ord. Detta dåd innebär att Sverige fått ett krig som mostsvarar var 9-11 var för USA. Vi har fått den stora uppgöften definierad. Kampen mot den organiserade brottsligheten.

Jag har skrivit om Snabba Cash här förut och jag borde väl läsa "Svensk maffia". Jag vet redan att ligorna organiserat sig i hela Sverige och växer för varje dag. Det behövs en nationell handlingsplan som gör att alla medborgare mobliseras och har ögonen på skaft. När man hör anektodiskt att brottssyndikat far runt hela landsbygden och småstäder och begär in protektionspengar vill man inte tro sina öron. Hur har Sverige på ett tiotal år hamat i denna brottsfälla.

Det sägs att man vet precis vilka brottslingarna är men saknar grund för åtal. Al Capone åkte ju dit på ett skattebrott om jag minns rätt. Kan man inte utsätta dem för "sting operations" eller arrestera dem när de går mot röd gubbe?

Avsaknaden av lokala poliser tror jag är viktig. Uppenbarligen har landsbygden avlövats på poliser. Vart går alla ökningar. Jag hoppas det inte är till trafkpoliser som sitter och bevakar fastighetskameror på öde landsvägar.

Jag har inte lösningen på vårt nya stora problem men jag tror jag i alla fall har identifierat problemet.

Fängelserna är ju uppenbarligen en härd för brottslighet. Sen de beryktade rymningarna för 2-3 år sedan har det varit ganska tyst. Är det fortfarande så att man kan sitta inne på fängelse och planera brottslighet med hjälp av inkastade mobiltelefoner skulle jag vilja veta. Jag vågar inte berätta om detta för utländska vänner.

Lars Danielssons memoarer

Jag har läst Lars Danielssons bok "I maktens skugga". Det gick rätt snabbt för boken är lättläst och det är svårt att lägga bort den ens för korta avbrott. Mentalt känns det dock efteråt som om en ångvält kört över mig för det är en allt mer tyngande historia han har att berätta. Det är inte svårt att leva sig in i de påfrestningar han utsatts för när dreven (för det var ju sätt många även om det i efterhand rationaliseras till ett) gick som värst.

I boken riktas en hel del kritik mot media med angivande av namn. Det hade varit intressant att veta om Danielsson har någon idé om hur vi kan få ett bättre journalistiskt klimat. Alla som har med våra allmänpolitiska journalister vet att det är ett gäng självgoda översittare utan egen förmåga till självkritik. Är det läsarnas fel som nöjer sig med det? Skulle man inte kunna ordna en bojkott av en tidning som gravt åsidosätter journalistiska regler?

Annars verkar alla figurer vara väldigt hyggliga med undantag för Carl Bildt. Var det skar sig däremellan har Danielsson ingen aning om. Det verkar lite underligt.

Beskrivningarna av andra högre svenska politiker och tjänstemän är så snälla att det sänker lite av värdet med boken. Nog kunde väl några kritiska anmärkningar ibland vara på plats. Hans Dahlgren, som dels sänkte Danielsson genom att gå ut med sina uppgifter om telefonloggen offentligt och dels borde ha gjort det som inte gjordes på UD i tsunamiarbetet, kommer undan utan någon som helst kritik.

Göran Persson framstår också som en rätt hygglig prick, där alla de saker som gjorde att svenska folket tröttnade på honom är bortglömda. Danielsson skriver lite om herrgården att det var Perssons sätt att vis ärkesossarna att han inte tillhörde deras gäng. Det är en snäll beskrivning. Min egen tolknng är att Persson är rätt girig och skulle landa så här oavsett vad omgivningen tyckte.

I värderingen av Perssons insatser saknas granskning om vad som gjorde att s förlorade valet 2006. Det är kanske ett känsligt ämne för Danielsson då tusunamihanteringen onekligen är en faktor somman inte kan bortse ifrån. Det vore dock intressant att förstå vad den idétorka och utmattning inom s de senaste åren beroedde på. Danielsson beskriver det tendens i EU-arbetet som en effekt av att tröttsamt ordförandeskap 2001, men hur var det på alla andra politikområden. Varför förstod man inte att skolpolitiken misslyckats, att bidragsberoendet minskade sysselsättningen etc?

Det är intressant att läsa om mötena med andra länders ledare, inte minst med de nordiska som ju spelar en viktig roll för Sverige men som sällan kommer fram i media. Vad jag lite saknar är hur de såg på honom. Inget nämns t.ex. om relationen med Barroso, som lär ha tyckt ganska illa om Persson. Det är faktiskt av allmänt intresse att veta hur relationen mellan Sveriges statsminister och kommissionens ordförande ser ut.

Snällheten i boken gäller också Danielssons självbiografi från unga år. Det är en allmänmänsklig svaghet att man idylliserar sig själv och sin uppväxt men i en självbiografi sänker det betyget med flera streck.

Det är intressant att läsa om arbetsformerna i statsministerns omgivning. det är nog rätt okänt för gemene man och i avsaknad av något liknande West Wing så faller människor tillbaka på det lilla de lärde sig i skolan. Hur det går till vid en allmän beredning har jag inte sett berättas förut.

En sak som slår mig är att Danielsson reagerar mot att han skall bedömas av KU som bara har till uppgift att granska statsråd. Orsaken är väl att Danielsson de facto hade ministers ställning. Kanske hade en del av oklarheterna om hans ansvar undanröjts om han formellt varit statsråd. Det verkar också som om Persson behandlade honom som ett statsråd, dvs lät honom betala det politiska priset själv.

Trots att en del av de frågor som behandlas kan te sig som en svensk ankdammsdebatt så är boken ett vittnesmål från den mest turbulenta fasen i vårt politiska livet det här decenniet och väl värd att läsa.

Brott lönar sig alltid

Göran Persson behöver inte göra avdrag på sin pension för de 250 000 han tjänat säger Statsrådsarvodesnämnden. Persson har därmed kringgått regelverket genom att ta upp inkomsten som en intäkt till hans förlustdrabbade jordbruk.

Jag anser att det är ett skattebrott enligt generalklausulen för skatteflykt. Reglerna måste ändras. Mona Sahlin har något tvekande uttalat sig i samma riktning. Varför tveka? Finns det en solidaritet mellan båda lägrens statsråd?

Stig Malm sade nyligen i en TV-soffa att Göran Perssons herrgård i Sörmland var den enstaka händelse som mest påverkade väljarna mot s i fjolårets val. Jag tror han har rätt. Perssons agerande efter valet påminner mig mest om latinamerikanska politiker som snor åt sig så mycket det bara går när de kan. Sverige har blivit en ny bananrepublik.

Kan ingen stoppa Postkodlotteriet?

Nyss fick vi ett kuvert med ett förtryckt plastkort som skulle berättiga min hustru till en storvinst. Det verkade först som om man bara skulle gå och dra kortet i någon automat så skulle pengarna trilla ner. Jag förstod att Postkodlotteriet var i farten får så billiga argument har jag inte sett sedan Det Bästa var i farten.

Vi har fått brev från detta lotteri i ett halvår och hela tiden har det varit med innebörden "Du kanske inte varit med förut men nu kommer de stora vinsterna för dig och dina grannar på din gata".

Vad då mina grannar? Skall jag spela med dem? Om de vinner kan jag väl sitta och klippa kupongerna bara. Jag känner inte mina grannar för övrigt. Det vore lika bra om jag vore med i ett lotteri tävlande för dem som har 43 i skostorlek. Vi har nog mer gemensamt.

Står Posten bakom Postkodlotteriet i någon förtvivlad marknadsinsats innan man tänkt lägga ner hela skiten? Nej, jag har läst någonstans att det är SAP som tar hem vinsten. Hur kan Lotteriinspektionen gå med på såna här otydliga och vilseledande marknadsföring?

Risveden - en okänd vildmark

Nyligen kom en bok ut som jag stundtals har sträckläst - Risveden, en västsvensk obygds historia. Del 2, författad av Karl-Erik Andersson och Bo Björklund. Del 2 är ett massivt verk på 260 sidor med illustrationer på nästan varje sida.

Risveden är ett två kvadratmil stort skogområde i triangeln Alingsås-Göteborg-Trollhättan, beläget i den östligaste delan av triangeln mot Alingsås. Det är genomkorsat av två vägar men annars ren vildmark. Medan del 1 handlade om den skogliga historien går del 2 går igenom den sociala sidan.

Även om avståndet till Göteborg inte är mer än ca 5 mil så fick folk i denna skogsbygd klara sig på egen hand tills de allmänna kommunikationerna kom. De små samhällena längs de två vägarna hade inte mycket att livnära sig på. Skogsmarken var utarmad och länge idkade man svedjebruk. Förhållandena var helt annorlunda i Göteälvdalen som har en lermark där det växer bara man spottar på den.

Det är nästan makabert att läsa hur man fick slita för att kunna försörja sig. En artikel handlar om att tillverka rep av innerbarken av lind, efter en lång procedur i många steg. En annan om att man var tvungna att samla i löv för ha mat till korna och fåren under vintern. Att valla får i de stora skogarna var besvärlig pga rovdjur och att djuren kunde gå bort sig. En kvinna berättar att de hade höns och var tvungna att ha dem i köket under vintern. Av alla ägg man åt var man tungna att bevara äggskalen, krossa dem och lämna tillbaka till hönsen, annars hade de för lite kalk för att värpa nya ägg.

Dett hände bara för drygt 100 år sedan. Under 1920-talet började folk att flytta ifrån Risveden och på 1930-talet revolutionerades jordbruket då slåttermaskinen och andra redskap kom. Dessa kunde inte användas på de små gläntorna i Risveden och folk flyttade därifrån eller började arbeta i samhällena i älvdalen.

Författarna har gjort en stor kulturgärning att dokumentera denna bygd, om vilket nästan inget varit skrivit tidigare. Boken verkar vara utgiven på ett eget förlag, som med de stora ambitioner man har döpts till Acta Risvedenensis.

Sonja Åkesson

SvT visade i kväll på bästa sändningstid Eva Beckmans film om Sonja Åkesson. Det är modigt och belönas härmed med min tapperhetsmedalj. Det är bättre reklam för en fri och oavhängig telvision än fåniga musiktävlingar som skall tävla med TV 5 och TV 6 och allt vad de heter.

Sonja Åkesson var närvarande hela 60-talet och då hennes litterära produktion sträcker sig från 1957 till 1977 hann hon också vara med både att förbereda grunden för det dramatiska 60-talet och lite sorgsamt sopa ihop resterna av det.

Jag tror Sonja appelerade mer till kvinor än män för hon skrev på något sätt alltid om sina egna tankar. Att vara hemmafruu, att benchmarka med andra kvinnor, att få och att mista barn etc.

Finns det inte i poesin även något kvinnligt, att antyda känslor genom metaforer. Hur många unga män läser Karin Boye jämfört med flickor?

Filmen visade vilka gränser hon sprängde med sina kortdikter om sig själv och sina tankar. Före Sonja kunde ingen skriv en dikt om tankar på vägen till Konsum eller något liknande. Hon var totalt osminkad. Fotona på henne med sen blivande man Jarl Hammarberg och hans vänner visar på något underligt sätt en hemmafru som ser helt naturlig ut i sällskap med ett gäng grabbar som visserligen struntar helt i sitt useende men der ändå rätt onaturliga ut.

Jag reagerade också starkt på uppgiften i filmen att alla tror att hon dog av självmord när hon dog av levercancer. Vilket öde att bli stämplad som ett självmordsfall när det inte fanns grund. 1960-talet kunde vara intolerant och avvisande trots ambitionen att vara det motsatta.

Eugen Onegin spelas inte mer

Operan hade sin sista föreställning av Tjakovskijs Eugen Onegin i veckan. Jag var där. Det är en klassisk opera som man inte bör missa. Det var Operans 5:e uppsättning så det dröjer väl innan man den kommer tillbaka. Fast regissören Dmitri Bertman har Eugen Onegin som sin specialitet och sätter upp den runt om i världen på löpande band. Han ändrar dekoren men man kan väl ändå fråga sig om det är rätt förhållningssätt.

Operan har som bekant Pusjkins versdrama som bas. Pusjkin använde en särskild diktfot för detta, jambisk tetrameter.

Den olyckliga kärleken mellan dagdrivaren och överklassynglingen Eugen Onegin och familjeflickan Tatjana känns trovärdig och intressant. Regissören har dock med brutal hand gjort ett spelgolv som ser ut som månbas Alpha. Golvet lutar enormt, ser glatt ut och det är en prestation att dansa utan att ramla. De många dräkterna till den stora ensemblen måste kostat en förmögenhet. Lyckligtvis har denna uppsättning gått sen 2005 så de har blivit väl använda.

Maria Fontosh Tatjan är helt igenom njutbar. Karl Magnus Fredrikssons Onegin kanske inte riktigt kommer till sin rätt. Hans djupa basröst lämnar inte så mycket uttryck för melodi och känslor. Jonas Degerfeldts Lenskij sjöng dock ut med kraft och känsla. Det är ett märkligt tidens förfarande att två unga män som sårar varandra måste duellera, vilket ofta leder till minst den enes död, i detta fall Lenskij. Det är svårt att förstå den tidens tankar. Märkligt nog dog ju Pusjkin själv i sviterna av en duell.

Jag kan inte underlåta mig en historia om Pusjkin jag hörde 1970, i samband med 100-årsminnet av Lenins födelse, tidernas mest överdrivna firande av en 100-årsdag. Man hade utlyst en pristävling på temat "Lenin och Pusjkin". Tredje pris var en statyett av Lenin. Andrapriset var en statyett "Lenin läser Pusjkin". Förstapriset var en annan statyett "Pusjkin läser Lenin".

Tjechovs Måsen drar folk även utan Persbrandt

Jag måste erkänna att mitt intresse för Tjechov inte är särskilt stort. Hans fyra dramer Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården har spelats så ofta att man troligen sett alla ett par gånger - och ändå flyter de liksom ihop. Jag ser framför mig ett halvdussin människor i en trädgård i södra Ryssland, som alla längtar till Moskva och St. Petersburg, förutom gårdens trotjänare som verkar vara lite halvt fördummade bönder lyckligt ovetande m att de snart skall göra revolution. Det är lite konstigt att Tjechov, som studerat missförhållanden i ryssland på nära håll, inte låter dem någon gång ens höja rösten.

När Persbrandt hoppade av rollen som den unge författaren Trigorin och Jan Malmsjö röt till fick jag i allfall upp pjäsen på min radarskärm och såg den häromkvällen i en fullsatt lokal på Elverket, som i mitt tycke mer påminner om en fabrik än en teater.

Som sagt är Tjechovs dramer fast förankrade i den ryska landsbygdmiljön så när regissören Stefan Larsson gjort om det till någon slags inspelningsstudio med täta avbrott i början för rockmusik så är det ett övergrepp som straffar sig. Skådespelerskan Arkadina längtar till huvudstaden St. Petersburg och till scenerna i Moskva. Trigorin är trött på upståndelsen kring honom i dessa städer och den unge Konstantin drömmer om att slå igenom bland kritikerna i dessa städer. Landsbygden har helt enkelt inget egenvärde. Ett sånt spänningsförhållande mellan land och stad finns nästan inte i andra länder, Frankrike möjligen undantaget. Detta kräver,menar jag, att man har en scen som placeras i det sena 1800-talets Ryssland.

Marie Göranssons Arkadina är pjäsens centralfigur och störst skådespelarprestation. Hon behöver bara komma in på scenen för att dominera den. Hon spelar ut hela sitt kvinliga register. Jan Malmsjö som är den gamle läkaren Dorn är också övertygande. Förmodligen är Dorn Tjechovs alter ego, han var ju praktiserande läkare ihela sit tliv och såg människors olika sidor på nära håll.

Ellen Mattson gör den unga Nina som verkar förgöras i sin olyckliga kärlek till Trigorin men som på slutet repar sig, mot alla odds, och blir en professinell skådespelarska, låt vara i ett kringresande teaterskällskp. En allt i genom helt godkänd prestation. Samma gäller för den debuterande Henrik Svalander i rollen som Konstantin, en vek konstnärsgestalt som går från kris till kris och till sist tar livet av sig.

Becketts Slutspel

Jag knöt ihop säcken av Strindbergs drömspel och Beckett med att se Slutspel på Stadsteatern. Teater utan syfte, utan budskap, men en övning i att lära sig se på livet som det flyter på, ibland med konstiga associationer.

Scenöppningen består av två soptunnor och en hög trasor på en fåtölj (under vilka sedan det visar sig ligga en person, Sven Wollter). Det är så typiskt Beckett. När de första pjäserna sattes upp var de revolutionerande, men nu är det ett fack som känns traditionellt för den absurda teatern. Jag undrar om det går att spela Beckett utan att ha en scen där allt är lite grått, smutsigt och vindpinat. Smutsig är ju också den irländska landsbygden, och grå också om man undantar pubarna som finna rätt tätt utspridda.

Johan Ulveson som den underkuvade betjänten Clov är nog en bättre rollprestation enligt min mening än Wollter som husbonden Hamm, som alltför ofta har ett leende på läpparna. Visst har Becket mycket humor men Ulveson lyckades få mig att skratta utan att själv skratta. Ulveson har en otrolig förmåga att släpa sig fram på scenen, uttrycka sitt lidande och samtidigt göra det troligt varför han fortsätter i åratal att tjäna den galne och förtryckande Hamm.

Ingvar Kjellson som bodde i den ena soptunnan är också formidabel. Man skulle kunna lyssna hur länge som helst på detta dravel, med sina återkommande humoristiska pärlor. Inledningsrepliken i pjäsen är ”Det är slut!”. Sen tar det två timmar innan man ändå har fått slut på föreställningen trots otaliga försök.

Textens styrka kan bero på att den är översatt av Magnus Hedlund, som verkar ha ägnat hela sitt liv åt att presentera Beckett på svenska.

Kolla för övrigt in Beckett-sällskapets hemsida:

http://www.ua.ac.be/main.aspx?c=*SBECKETT&n=22081