Runo Nesséns Vinden från väst

Det här är en bok som jag inte har setts recenserats hittills. Visserligen är den rätt tjock (470 sidor) men skälet är nog att den är rätt inopportun. Den hävdar nämligen att kolonialismen har fört Asien framåt, och det får även en konservativ kulturskribent att hicka till lite. Gissningsvis tigs den ihjäl för att inte få en konstig debatt här på hemmaplan. Jag vill dock inte ge upp så lätt.

Boken ger en välbalanserad beskrivning av den europeiska koloniseringen av Asien. Man måste bena ut skillnaden mellan de ostasiatiska kompanierna i England, Holland och Sverige för den delen och statsmakterna. Man måste ge den katolska och (långt) sedemera protestantiska missionen dess rätta roll i samhället. Så långt är boken utmärkt, väldokumenterad om än inte vetenskaplig, då fotnoter och hänvisningar till tidigare akademisk forskning helt lyser med sin frånvaro.

Problemen kommer i slutet av boken när Nessén skall värdera effekterna av kolonialismen. Han menar att dessa länder av egen kraft inte hade blivit moderniserade eller industrialiserade. Må så vara men säkerligen hade de kunnat lära av Europa även om de inte utsatts för kolonialism. Det jag i korta sammandrag läser som en rimlig slutsats av boken är att det finns exempel där den västerländska interventionen varit avgörande för det egna landets utveckling. Det främsta exemplet är Japan som både genom kommendör Perrys intervention på 1850-talet satte igång en moderniseringsprocess och genom den amerikanska ockupationen satte igång en demokratiseringsprocess.

I övrigt är jag lite mer tveksam. Kolonialismens offer i Indien, Burma, Vietnam, Sydostasien har varit förödande och inte mycket till demokrati och mänskliga rättigheter har åstadkommits. Thailand som stod utanför har blivit lika modernt och demokratiskt.

Några detaljer som slår mig.

1) Nessén är utmärkt när han beskriver Singapore, Indonesien och Malaysia, områden som han har lång personlig erfarenhet av. Indienavsnittet låter övertygande men jag kan inte bedöma dess kvalitet. Kinaavsnittet ser ut att vara lånegods från andra källor och är lite för summariskt behandlat. Korea nämns inte i hela boken. Kanske är det rätt men ändå lite förvånande.

2) Den svenska insatsen i processen framstår som mycket begränsad. Ostindiska kompaniets handel med Kina beskrivs snarast i termer av den oppositon den mötte i Sverige än av de imponerande handelsvolymerna. Frederick Coyet som var den siste guvernören av Formosa nämns bara med en rad. Anders Ljungstedt, som är ett stort namn i södra Kina, nämns inte alls.