Lars Danielssons memoarer

Jag har läst Lars Danielssons bok "I maktens skugga". Det gick rätt snabbt för boken är lättläst och det är svårt att lägga bort den ens för korta avbrott. Mentalt känns det dock efteråt som om en ångvält kört över mig för det är en allt mer tyngande historia han har att berätta. Det är inte svårt att leva sig in i de påfrestningar han utsatts för när dreven (för det var ju sätt många även om det i efterhand rationaliseras till ett) gick som värst.

I boken riktas en hel del kritik mot media med angivande av namn. Det hade varit intressant att veta om Danielsson har någon idé om hur vi kan få ett bättre journalistiskt klimat. Alla som har med våra allmänpolitiska journalister vet att det är ett gäng självgoda översittare utan egen förmåga till självkritik. Är det läsarnas fel som nöjer sig med det? Skulle man inte kunna ordna en bojkott av en tidning som gravt åsidosätter journalistiska regler?

Annars verkar alla figurer vara väldigt hyggliga med undantag för Carl Bildt. Var det skar sig däremellan har Danielsson ingen aning om. Det verkar lite underligt.

Beskrivningarna av andra högre svenska politiker och tjänstemän är så snälla att det sänker lite av värdet med boken. Nog kunde väl några kritiska anmärkningar ibland vara på plats. Hans Dahlgren, som dels sänkte Danielsson genom att gå ut med sina uppgifter om telefonloggen offentligt och dels borde ha gjort det som inte gjordes på UD i tsunamiarbetet, kommer undan utan någon som helst kritik.

Göran Persson framstår också som en rätt hygglig prick, där alla de saker som gjorde att svenska folket tröttnade på honom är bortglömda. Danielsson skriver lite om herrgården att det var Perssons sätt att vis ärkesossarna att han inte tillhörde deras gäng. Det är en snäll beskrivning. Min egen tolknng är att Persson är rätt girig och skulle landa så här oavsett vad omgivningen tyckte.

I värderingen av Perssons insatser saknas granskning om vad som gjorde att s förlorade valet 2006. Det är kanske ett känsligt ämne för Danielsson då tusunamihanteringen onekligen är en faktor somman inte kan bortse ifrån. Det vore dock intressant att förstå vad den idétorka och utmattning inom s de senaste åren beroedde på. Danielsson beskriver det tendens i EU-arbetet som en effekt av att tröttsamt ordförandeskap 2001, men hur var det på alla andra politikområden. Varför förstod man inte att skolpolitiken misslyckats, att bidragsberoendet minskade sysselsättningen etc?

Det är intressant att läsa om mötena med andra länders ledare, inte minst med de nordiska som ju spelar en viktig roll för Sverige men som sällan kommer fram i media. Vad jag lite saknar är hur de såg på honom. Inget nämns t.ex. om relationen med Barroso, som lär ha tyckt ganska illa om Persson. Det är faktiskt av allmänt intresse att veta hur relationen mellan Sveriges statsminister och kommissionens ordförande ser ut.

Snällheten i boken gäller också Danielssons självbiografi från unga år. Det är en allmänmänsklig svaghet att man idylliserar sig själv och sin uppväxt men i en självbiografi sänker det betyget med flera streck.

Det är intressant att läsa om arbetsformerna i statsministerns omgivning. det är nog rätt okänt för gemene man och i avsaknad av något liknande West Wing så faller människor tillbaka på det lilla de lärde sig i skolan. Hur det går till vid en allmän beredning har jag inte sett berättas förut.

En sak som slår mig är att Danielsson reagerar mot att han skall bedömas av KU som bara har till uppgift att granska statsråd. Orsaken är väl att Danielsson de facto hade ministers ställning. Kanske hade en del av oklarheterna om hans ansvar undanröjts om han formellt varit statsråd. Det verkar också som om Persson behandlade honom som ett statsråd, dvs lät honom betala det politiska priset själv.

Trots att en del av de frågor som behandlas kan te sig som en svensk ankdammsdebatt så är boken ett vittnesmål från den mest turbulenta fasen i vårt politiska livet det här decenniet och väl värd att läsa.