Eugen Onegin spelas inte mer

Operan hade sin sista föreställning av Tjakovskijs Eugen Onegin i veckan. Jag var där. Det är en klassisk opera som man inte bör missa. Det var Operans 5:e uppsättning så det dröjer väl innan man den kommer tillbaka. Fast regissören Dmitri Bertman har Eugen Onegin som sin specialitet och sätter upp den runt om i världen på löpande band. Han ändrar dekoren men man kan väl ändå fråga sig om det är rätt förhållningssätt.

Operan har som bekant Pusjkins versdrama som bas. Pusjkin använde en särskild diktfot för detta, jambisk tetrameter.

Den olyckliga kärleken mellan dagdrivaren och överklassynglingen Eugen Onegin och familjeflickan Tatjana känns trovärdig och intressant. Regissören har dock med brutal hand gjort ett spelgolv som ser ut som månbas Alpha. Golvet lutar enormt, ser glatt ut och det är en prestation att dansa utan att ramla. De många dräkterna till den stora ensemblen måste kostat en förmögenhet. Lyckligtvis har denna uppsättning gått sen 2005 så de har blivit väl använda.

Maria Fontosh Tatjan är helt igenom njutbar. Karl Magnus Fredrikssons Onegin kanske inte riktigt kommer till sin rätt. Hans djupa basröst lämnar inte så mycket uttryck för melodi och känslor. Jonas Degerfeldts Lenskij sjöng dock ut med kraft och känsla. Det är ett märkligt tidens förfarande att två unga män som sårar varandra måste duellera, vilket ofta leder till minst den enes död, i detta fall Lenskij. Det är svårt att förstå den tidens tankar. Märkligt nog dog ju Pusjkin själv i sviterna av en duell.

Jag kan inte underlåta mig en historia om Pusjkin jag hörde 1970, i samband med 100-årsminnet av Lenins födelse, tidernas mest överdrivna firande av en 100-årsdag. Man hade utlyst en pristävling på temat "Lenin och Pusjkin". Tredje pris var en statyett av Lenin. Andrapriset var en statyett "Lenin läser Pusjkin". Förstapriset var en annan statyett "Pusjkin läser Lenin".