Göran Perssons memoarer

Mina Väg, mina val, heter Perssons memoarer. Vägen går från Sörmland tillbaka till Sörmland. Tack vare Harpsund uppehåller han sig i Sörmland mest hela tiden. Sagerska palatset beskriver han som en kassaskåpsäker förvaringsbox över natten.

Det är inte en bok man sträckläser. Den är alltför fylld av fakta och namn. Det är i och för sig inget fel tycker jag. Det tillhör väl en god tradition att en statsminister skall ge sin egen beskrivning av det politiska skeendet. Det skulle också strida mot Perssons kritik av snuttifiering och "one-liners" om han skrev en bok för att konkurrera med kioskdeckarna.

Persson har haft hjälp av en av sina medarbetare, Mats Andersson, att skriva boken. Om det är bra eller inte kan ingen utomstående bedöma som inte vet hur mycket Andersson kunnat stryka det hela. Mitt intryck är att Persson hållit i pennan i allt som varit centralt. Det finns en del beskrivningar av de andra partiledarna som ser ut att komma från Perssons hjärta. Bildt får inte erkännande för nånting. Beskrivningarna av Blair och Chirac är däremot närmast panegyriska.

Eftersom jag just läst Lars Danielssons bok var jag nyfiken hur Persson skulle beskriva Danielsson och tsunamifrågan. Intrycket är att han distanserar sig från Danielsson så mycket det går. Sen ger han Danielsson en riktig råsop i konstaterandet att han inte kunde hålla ihop statsrådskretsen så som Nuder gjorde bl.a. eftersom han inte deltog i sociala aktivieter. Hela regeringsarbetet 2002-2006 blev lidande på det.

Persons egen skuld i valförlusten var enbart att han inte körde över Nuder om fastighetsskatten. Kunde då inte Nuder ha visat prov på det statsmannaskap som Danielsson saknade undrar man. Nej. Nuder prisas boken igenom. Han ger dock Danielsson viss upprättelse i det självklara men förbisedda påståendet att det var Dahlgren som bort ringa Danielsson och inte tvärtom.

Om tsuanmin passar ha på att ge Bildts kompanjon Hafström en känga för att han åkte ner till Phuket som var i radiomobilskugga. Det är väl bara det att Hafström omöjligen kunde känt till förhållandet när han åkte ner. Samtidigt kritiserar han ambassaden hårt för att den inte ringt Dahlgren direkt. Det kan jag hålla med om. Ambassadörerna älskar att störa kabinettsekreteraren med meddelanden som börjar "Omedelbart, för kabinettsekreteraren". UD-hierarkin gjorde väl att stf chefen Laakso inte kände att han vågade.

Jag tycket beskrivningen av förvecklingarna med LO inför EMU-omröstningen tillhör det mest intressanta. Att han skulle lägga skulden på någon annan (Dan Andersson i LO) är kanske inte oväntat men att LO gjorde kravet på buffertfonder till sin viktigaste fråga är ju intressant (och skrämmande). I en sån situation hade nog ja-sidan spruckit förr eller senare. Vidare är det intressant att läsa argumentationen om att Pagrotsky struntade i sin munkavle och avsiktligt såg till att han befann sig på den ort ja-kampanjen besökte (i ett annat ärende) så att han kunde hålla presskonferens och även svara på frågor om EMU.

Om EU fäster jag mig vid att han inte nämner Barroso en enda gång i boken. Att han aldrig besökte Barroso under dennes ordförandeperiod är ju upprörande. Skall verkligen Sveriges relation till EU bli lidande av personliga motsättningar?

En kul grej är att Persson sitter i sin bil och över på olika föredrag. Han håller tal om allting och lär sig att bli en retoriker. Något mindre dramatiskt än att gå ner till havet och tala med stenar i munnen. Han kunde gärna ha bjudit lite mer på sig om såna saker. Vad tyckte han om att härmas i radion av Public Service t.ex.

Den sockersöta avslutningen om Anitra Steen sänker slutbetyget. Där kunde väl Mats Andersson gripit in och sagt att han får betyga hennes sin tacksamhet på ett annat sätt.