Tjechovs Måsen drar folk även utan Persbrandt

Jag måste erkänna att mitt intresse för Tjechov inte är särskilt stort. Hans fyra dramer Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården har spelats så ofta att man troligen sett alla ett par gånger - och ändå flyter de liksom ihop. Jag ser framför mig ett halvdussin människor i en trädgård i södra Ryssland, som alla längtar till Moskva och St. Petersburg, förutom gårdens trotjänare som verkar vara lite halvt fördummade bönder lyckligt ovetande m att de snart skall göra revolution. Det är lite konstigt att Tjechov, som studerat missförhållanden i ryssland på nära håll, inte låter dem någon gång ens höja rösten.

När Persbrandt hoppade av rollen som den unge författaren Trigorin och Jan Malmsjö röt till fick jag i allfall upp pjäsen på min radarskärm och såg den häromkvällen i en fullsatt lokal på Elverket, som i mitt tycke mer påminner om en fabrik än en teater.

Som sagt är Tjechovs dramer fast förankrade i den ryska landsbygdmiljön så när regissören Stefan Larsson gjort om det till någon slags inspelningsstudio med täta avbrott i början för rockmusik så är det ett övergrepp som straffar sig. Skådespelerskan Arkadina längtar till huvudstaden St. Petersburg och till scenerna i Moskva. Trigorin är trött på upståndelsen kring honom i dessa städer och den unge Konstantin drömmer om att slå igenom bland kritikerna i dessa städer. Landsbygden har helt enkelt inget egenvärde. Ett sånt spänningsförhållande mellan land och stad finns nästan inte i andra länder, Frankrike möjligen undantaget. Detta kräver,menar jag, att man har en scen som placeras i det sena 1800-talets Ryssland.

Marie Göranssons Arkadina är pjäsens centralfigur och störst skådespelarprestation. Hon behöver bara komma in på scenen för att dominera den. Hon spelar ut hela sitt kvinliga register. Jan Malmsjö som är den gamle läkaren Dorn är också övertygande. Förmodligen är Dorn Tjechovs alter ego, han var ju praktiserande läkare ihela sit tliv och såg människors olika sidor på nära håll.

Ellen Mattson gör den unga Nina som verkar förgöras i sin olyckliga kärlek till Trigorin men som på slutet repar sig, mot alla odds, och blir en professinell skådespelarska, låt vara i ett kringresande teaterskällskp. En allt i genom helt godkänd prestation. Samma gäller för den debuterande Henrik Svalander i rollen som Konstantin, en vek konstnärsgestalt som går från kris till kris och till sist tar livet av sig.