Becketts Lyckliga dagar

Jo, jag var och såg den sista föreställningen av Lyckliga dagar på Stadsteatern. En recension skall ju publiceras efter premiären men jag gör tvärtom. Jag är väl inte så vansinnigt förtjust i Beckett med undantag för I väntan på Godot, om jag skall vara ärlig. För sin tid var han självklart revolutionerande men nu såhär 50 år efteråt är ju alla tabun rivna. Själva teaterformen hos Becket - att en person står och pratar utan egentlig mening - känns ju nästan som en klassiker.

Radion hade nyligen en serie om modern svensk dramatik med bara nyskrivna verk. Det fanns inget av Beckett i det. Tvärtom var det kristallklart att budskapet hade en mening. Tes - antites, kan man säga.

Yvone Lombard gör en verkligen förtjusande Winnie som pladdrar runt i två timmar om stort och smått men utan att man förstår henne. Nog har man träffat kvinnor som pratar oupphörligt för att de inte står ut med tystnade så fenomenet är ju välkänt. Winnie har lite av drivkraften att hon måste upprätthålla sina rutiner genom att fila naglarna, skälla på mannen etc för att hålla sig igång. Det är en stor prestation även om sufflören fick rycka in rätt ofta - vem skulle ha orkat komma ihåg en monolog i två timmar.. Jag blev nog mer imponerad av Yvonne Lombard än av Beckett!