Strindberg och Palme

Jag har läst två böcker parallellt, Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg och Kjell Östbergs bok om Olof Palme. Det var en ren slump att det blev så men det fanns en del paralleller.

Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).

Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.

Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.

Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.