Shanghais svenska historia

Läser en bok om svensksr som bott och jobbat i Shanghai. Det är egentligen inga märkliga svenskar, men det som kan vara intressant är den märkliga staden Shanghai som har en historia som går utöver det mesta. Boken börjar med en halsbrytande historia om en svensk som deltog i kriget mot Taipingarmen på 1860-talet. Den är nedtecknad av en norrman, på den tiden hade vi ju ett svensk-norskt generalkonsulat och norrmännen verkar ha vari mer aktiva än svenskarna. En annan halsbrytande historia är den om Nils Möller, en skåning som byggde upp ett stort kustrederi i Shanghai. Man hade nog velat veta mer om honom. Det finns massor av data om svenskar som bodde i Shanghai förr i tiden. Alla var ju inskrivna på konsulatet. Det tycks dock ha varit få som själva skrivit om sina upplevelser. Den ende som refereras till är en svensk polis som skrev om sina upplevelser på 1920-talet. En person man också velat höra mer om är Gustav Öberg som levde ett halsbrytande liv i Kina i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet gick Öberg över till affärverksamhet och sen är det affärsmännen som tar över i historieskrivningen. Den som verkligen arbetade för att svenska företag skulle ta sig ut till Kina var Gustaf Oscar Wallenberg som var svensk ambassadör i Kina, baserad i Tokyo. Han hade dock mest kritiska synpunkter oå Shanghai som han inte tyckte var det riktiga Kina. En höjdpunkt i boken är den svenske diplomaten Malte Pripps berättelse från andra världskriget. Han är elegant och verserad i sin beskrivning. Man anar från andra berättelser att han måste ha blundat med båda ögonen inför en del brutaliteter som skedde ubder kriget. Efter 1949 förtvinade utlänningskolonin. Intervjun med Herbert Scharin, som var chef för konsulatet 1950-53 visar en helt annan sida, den av en svensk som såg revolutionen som ett framsteg gör Shanghai. Överhuvudtaget kan man fundera över vad man lär sig om Shanghai genom att se det genomsvenska ögon. För mig var det intressant att avläsa reaktioner i Shanghai av stora internationella händelser som amerikanska inbördeskriget, öppnandet av Suez- och Panamakanalerna etc

Jan Guillous memoarer

Ordets makt och vanmakt är en bastant inlaga på 540 sidor i pocketversionen. Guillous liv är ju ett styckesamtidshistoria så den är väl värd att läsa. Ingen kan ju skriva objektivt om sig själv men jag tycker ändå Guillou är öppen om misstag han begått. Det är ju inte så många och i flera fall har det bara skadat honom. Andra saker har han lyckats till 100 % med, inte minst intervjuer med makthavare som Olof Palme, Sven Andersson mfl som sväljer hela hans bete.

En person som varit i strid i princip hela sitt liv har förstås hamnat i en del vendettasituationer. På något sätt kom han i konflikt med Bo Strömstedt och blev förföljd av Expressen i decennier. Han hamnade också i en lång konflikt med Jan Stolpe på Folket i Bild/Kulturfront och det förvånar väl ingen (som känner Jan Stolpe). Förvånansvärt är dock att Guillou i så många år spelade med i SKP-gruppens odemokratiska hantering av tidningen. Som så många andra går han inte ut i någon attack mot Jan Myrdal utan bara mot hans epigoner. Guillou är mest indignerad när andra är elaka mot honom men tenderar ibland att inte se bjälken i sitt eget öga.

Det är ändå en väldigt läsvärd bok om man vill lära sig svensk journalistik och de senaste decenniets händelser.

Strindberg och Palme

Jag har läst två böcker parallellt, Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg och Kjell Östbergs bok om Olof Palme. Det var en ren slump att det blev så men det fanns en del paralleller.

Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).

Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.

Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.

Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.

Black Swan

En film med en Oscar måste man ju se så det var bara en tidsfråga innan jag kastade mig över Black Swan. Recensenterna är ju tagna av denna vackra och intensiva film som inte lämnar någon oberörd. Den märkliga blandningen mellan danserskans hallucinationer och verklighet är så intrikat att man går flera dagar efteråt och funderar på vd som var verklighet och vad som var hallucination. Skådespelarprestationerna är alltigenom mästerliga. Den borde fått ännu fler Oscar.

Ett tag efteråt började jag fundera på den film som hittills varit min stora balettfilm – Vita Nätter. I den filmen som handlar om Sovjetunionen och Baryshnikovs ofrivilliga återkomst så finns det ett politiskt lager över själva dansandet och det politiska lagret är det som fängslar tittaren.

Jag minns ett samtal jag hade om filmen där en person bott halva sitt liv i Sovjetunionen och en var balettamatör. Givetvis sade den första att man inte kan förstå filmen utan att ha bott i Sovjetunionen och den andra sade att filmen var obegriplig om man inte dansade balett. Jag kände mig utestängd men hade förståelse för båda.

Hundraåringen

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hat blivit en av våra storsäljare. Jag såg att den toppade den finska boklistan nyligen.
Den lär ha sålts i över en halv miljon exemplar och skall ges ut i en rad länder.
En härlig bok att läsa. Man ser verkligen fram emot sin egen hundraårsdag och det är mer än jag hade hoppats om innan.

Tyvärr störs jag under läsningen av en del brister. Nu är det ju inte lät att skriva en bok och eftersom jag skrivit några själv är jag en anhängare av tesen att den som är utan skuld skall kast först stenen.

Hur som helst undrar jag om det är så klokt att e hundraåringen två berättelser, en om vad som händer efter hans rymning 2005 och en parallell om hel hans liv när han råkar springa på världens ledare från Kina till USA. Det senare är en rätt enformig berättelse där hans förmåga att supa verkar vara nyckeln till framgång. Troligen hade det varit bättre om nyckeln till framgång varit att ta sig igenom de skyddslager som världens ledare omger sig med.

Jag funderar på om rymmen från ålderdomshemmet räcker som tema för en bok.
Ingen har för mig gestaltat åldringens problem bättre än Hans Alfredsson i sin monolog Karl Nilsson. Jag tror det är påvert att bo på ett ålderdomshem men inte tillräckligt för att rymma. Något mer måste till om man skall skriva en bok.

dessa kvinnor som sommarpratare

Har lyssnat på Annika Söder efter att förra veckan tagit mig igenom en och en halv timma med Eva Swartz. Jag är utmattad av detta självgoda navelskådande. Hela programmen verkar gå ut på att de sitter och läser upp argument och teorier om varför de är så bra. Har framgångsrika kvinnor så svagt självmedvetande att de måste trumpeta ut sin förträfflighet så fort de får en chans.

Gemensamt med Antonia Axelson Johnson har de att en stor del av programmet går ut på att förhärliga den egna familjen. Själv trodde jag att poängen med deras karriär var att de stod hyggligt på egna ben. Eva Swartz fader måste ha omnämnts 20 gånger och brodern Richard att tiotal.

Ser i DN att man vill göra Eva Swartz till kulturminister. Det är kanske inte så dumt men släpp inte in henne som underhållare.

Att begära att de skall komma med humor och överraskningar är uppenbarligen att begära för mycket. Underhållning får man söka på annat håll.

Sommar med Antonia Axelson Johnson

Det har gått två dagar sen Antonias Sommarprogram och jag har inte hämtat mig än. Satt i bil och hade in så mycket annat att lyssna på. 90 minuters skryt om sin egen förträfflighet kan ta kål på vem som helst. Människan har uppenbarligen aldrig gjort något fel eller haft någon elak tanke. Barnen har fått revoltera och bryta sig ur den trånga familjebilden men underligt nog arbetar nu 3 av 4 i firman.

Skall man vika ut sig så får det heller inte vara för många luckor. Vad hände egentligen med hennes första man greven Nils Mörner. Det låter lite konstigt med att bara prisa den nuvarande och låtsas som om den förste inte funnits. Å vad var det för löjligt bonuserbjudande att höra Ennerfeldt tala om affärer i Sovjetuninon om man köpte CD-skivan.

Jag hade ärligt talat inte väntat mig något annat av en företagsledare. Ingen säger att de har mer att berätta för sina medmänniskor än vad andra människor har. Ibland kan det var kul att lyssna på någon som annars är väldigt tystlåten som Jan Stenbeck för några år sedan. Annars tycker jag de gör bättre nytta i sina företag än i sommarprogrammet som kräver en viss ödmjukhet. toppen i år hittills var Björn Ulvaeus enligt min mening