Recension av ett land

Det är knepigare att recensera ett land än en bok. Väljer man Sydafrika är det dessutom bland det knepigaste man kan ge sig på, i klass med Israel, Taiwan eller det forna Jugoslavien. Det var därför med viss bävan jag för första gången i livet satte mig på planet till Johannesburg.

Visst har man träffat sydafrikaner lite varstans i världen men samtalen har aldrig kommit någonstans. Jag minns en gång i början av 90-talet när jag åt middag med sydafrikaner i Hongkong. Jag sade något om frihetens vindar (kanske en freudian slip eftersom det var det uttrycket Nelson Mandela använde i sitt första tal efter fängelsetiden) och de mörknade i ansiktet och bad att få tala om något annat. Jag skulle inte förstå hur det verkligen var i Sydafrika sade de. Jag erinrade mig att jag i början av 60-talet hade en skolkamrat som bott några år i Sydafrika. Alla var på honom och frågade hur man kunde diskriminera de svarta. Ni kommer aldrig att först svarade han. Punkt!

Sydafrika är ett land som inte är överens med sig själv. Det tål knappt sig själv. Det består av ca 15 språkgrupper som alla har taggarna utåt och som inte gifter sig med varandra. Mest taggar utåt har kanske de afrikaanstalande, som har sina rötter hos de holländska kolonisterna - boerna – men som också består av många andra grupper, från de franska hugenotterna till asiater och andra som bott sedan generationer i afrikaanstalande områden.

Boerkrigen mellan de afrikaanstalande och engelsmännen 1890-1900 känns lite märkligt så här långt efteråt. Det är svårt att komma ifrån att det helt enkelt var en engelsk undanträngning av boerna och sympatierna i Europa var på boernas sida. Sen blev det i slutändan blev en kompromiss och några år efteråt hade boerna tagit den politiska ledningen. Sen verkar det ha varit de som drev på den nationalistiska inriktning som ledde till apartheid. Samtidigt förblev boerna mycket av ett landsbygdsfolk medan engelsmännen utvecklade den lönsamma gruvdriften som gjorde att landet kunde stå emot det internationella samfundets sanktioner.

Man måste gå igenom massor av historia för att förstå vilka underliggande konflikter som finns. Det är ju inte lätt att få människor att tala ut. En chaufför jag hade under flera timmar var som en mussla. Efter en timma kröp det fram att han tjänstgjort under den gamla regimen och därmed blivit arbetslös vid maktskiftet 1994. Ytterligare 10 minuter senare fick jag fram att han tjänstgjort som livvakt till den siste apartheidpresidenten Vorster. Säkerligen måste man vara en betrodd apartheidperson för att få ett sånt arbete.

Eftersom de vita var helt beroende av svart servicepersonal tycker jag den närmaste parallellen är med södern före det amerikanska inbördeskriget. Ett ont system som ändå är ekonomiskt livskraftigt. Vad gör man när man ser att apartheid lönar sig? Boerna hade visserligen länge an ambition att ha ett renodlat vitt samhälle men så fort man började med jordbruk i större skala var det logiskt att anställa svart arbetskraft till slavlöner. Engelsmännen hade nog inga skrupler från början att ha svarta anställda men å andra sidan hade de också en liberal falang som förde vidare idéer om jämlikhet.
Man behöver inte läsa länge om boerna under 1900-talet för att stöta på ett antal rasistiska idéer som var helt parallella med nazismen. Det gällde termer som Volksstat (ett helt vitt Sydafrika), baskaap (vit makt) och det hemliga sällskapet Broederbund. Om man betänker att nazismens folkmord inte blev kända förrän i slutet av andra världskriget måste Boerideologin har varit helt parallell med nazismen fram till dess.

Hade det inte gått så bra ekonomiskt (läs guld, platina och diamanter) hade nog revolten kommit tidigare. Några säger att västvärlden inte drog undan accepten av Sydafrika förrän efter att järnridån föll 1989.

Hur skall man kunna bygga upp och utveckla ett samhälle som är det mest ojämlika efter Brasilien? Jag har aldrig sett såna kontraster som mellan de vida stadsdelarna med sina lyxvillor och det kåkstäder man ser i varenda stad med skjul av korrugerad plåt. Reser man på de upphöjda motorvägarna ser man att den korrugerade plåten på taken ofta ligger fast med hjälp av några stenbumlingar på taket. Det finns platser i kåkstädernas utkanter där myndigheterna byggt upp toaletter med jämna mellanrum som en förberedelse för nya skjul. Man undrar varför inte de som bor i kåkstäderna försöker att göra livet lite mer drägligt för sig. Eller är våldet så impregnerat i dessa samhällen att den minsta lilla symbol för pynt kring hemmen som en blomkruka skulle slås sönder?

Sen träffar man då och då svarta som är verbala, professionella och skulle klara de mest avancerade jobb. Vad tycker de om framtiden? Vill de ha kvar en vit överklass eller vore det bekvämare för dem att de vita flyttade ut och att de själva tog över landet? Varje människa gör säkert en egen kalkyl av vad man har att vinna resp. förlora på klasskamp respektive en försiktig reformutveckling. En besökare under några dagar kan inte dra slutsatser, bara förundras över att samhället fortsätter att utvecklas trots dessa orättvisor. Skulle reformismen segra är det ett tecken på att väldigt många människor har förmågan att tänka långsiktigt.

Sartre och Simone de Beauvoir

TV har nu tre kvällar visat filmerna "De älskande på Café de flor" och "I passionernas tid" om Sartres och Simone de Beauvoirs förhållande. Man fick sitta uppe till midnatt för att få hela bilden. En ordentlig dos! Visandet sammanföll med 100-årsdagen av Simones födelse 9 januari.

Jag har nyligen läst Anna Cohen-Solals biografi över Sartre och kände igen många avsnitt. filmen visar dock bara en speciell sida, deras inbördes relation. Man förstod inte riktigt av filmen hur Simone kunde stå ut med Sartre. Han verkade ju vara ett riktigt äckel. Deras fria förhållande utnyttjade han till att ligga med kvinnor överallt han kom åt. När de var ute och reste, vilket de var jämt och ständigt var hon portföljbärare. Vad det det som var poängen med det fria förhållandet. Filmens titel känns lite fel. passionen försvann väldigt snabbt.

Jag börjar också grunna över om Simone verkigen tänkt igenom det här med "man föds inte till kvinna, man blir det". Av filmen fick man lite känslan av att hon levde en instängd kvinnoroll. Kanske hade Sartre en del dagar när han var mer mänsklig. Samtidigt är ju filmskapare i denna genre angelägna om att få fram en rättvis bild. Jag tror till och med att huvudrollsinnehavaren Denis Podalydès lagt sig till med en särskild knarrande röst som Sartre hade.

Runo Nesséns Vinden från väst

Det här är en bok som jag inte har setts recenserats hittills. Visserligen är den rätt tjock (470 sidor) men skälet är nog att den är rätt inopportun. Den hävdar nämligen att kolonialismen har fört Asien framåt, och det får även en konservativ kulturskribent att hicka till lite. Gissningsvis tigs den ihjäl för att inte få en konstig debatt här på hemmaplan. Jag vill dock inte ge upp så lätt.

Boken ger en välbalanserad beskrivning av den europeiska koloniseringen av Asien. Man måste bena ut skillnaden mellan de ostasiatiska kompanierna i England, Holland och Sverige för den delen och statsmakterna. Man måste ge den katolska och (långt) sedemera protestantiska missionen dess rätta roll i samhället. Så långt är boken utmärkt, väldokumenterad om än inte vetenskaplig, då fotnoter och hänvisningar till tidigare akademisk forskning helt lyser med sin frånvaro.

Problemen kommer i slutet av boken när Nessén skall värdera effekterna av kolonialismen. Han menar att dessa länder av egen kraft inte hade blivit moderniserade eller industrialiserade. Må så vara men säkerligen hade de kunnat lära av Europa även om de inte utsatts för kolonialism. Det jag i korta sammandrag läser som en rimlig slutsats av boken är att det finns exempel där den västerländska interventionen varit avgörande för det egna landets utveckling. Det främsta exemplet är Japan som både genom kommendör Perrys intervention på 1850-talet satte igång en moderniseringsprocess och genom den amerikanska ockupationen satte igång en demokratiseringsprocess.

I övrigt är jag lite mer tveksam. Kolonialismens offer i Indien, Burma, Vietnam, Sydostasien har varit förödande och inte mycket till demokrati och mänskliga rättigheter har åstadkommits. Thailand som stod utanför har blivit lika modernt och demokratiskt.

Några detaljer som slår mig.

1) Nessén är utmärkt när han beskriver Singapore, Indonesien och Malaysia, områden som han har lång personlig erfarenhet av. Indienavsnittet låter övertygande men jag kan inte bedöma dess kvalitet. Kinaavsnittet ser ut att vara lånegods från andra källor och är lite för summariskt behandlat. Korea nämns inte i hela boken. Kanske är det rätt men ändå lite förvånande.

2) Den svenska insatsen i processen framstår som mycket begränsad. Ostindiska kompaniets handel med Kina beskrivs snarast i termer av den oppositon den mötte i Sverige än av de imponerande handelsvolymerna. Frederick Coyet som var den siste guvernören av Formosa nämns bara med en rad. Anders Ljungstedt, som är ett stort namn i södra Kina, nämns inte alls.

Göran Perssons memoarer

Mina Väg, mina val, heter Perssons memoarer. Vägen går från Sörmland tillbaka till Sörmland. Tack vare Harpsund uppehåller han sig i Sörmland mest hela tiden. Sagerska palatset beskriver han som en kassaskåpsäker förvaringsbox över natten.

Det är inte en bok man sträckläser. Den är alltför fylld av fakta och namn. Det är i och för sig inget fel tycker jag. Det tillhör väl en god tradition att en statsminister skall ge sin egen beskrivning av det politiska skeendet. Det skulle också strida mot Perssons kritik av snuttifiering och "one-liners" om han skrev en bok för att konkurrera med kioskdeckarna.

Persson har haft hjälp av en av sina medarbetare, Mats Andersson, att skriva boken. Om det är bra eller inte kan ingen utomstående bedöma som inte vet hur mycket Andersson kunnat stryka det hela. Mitt intryck är att Persson hållit i pennan i allt som varit centralt. Det finns en del beskrivningar av de andra partiledarna som ser ut att komma från Perssons hjärta. Bildt får inte erkännande för nånting. Beskrivningarna av Blair och Chirac är däremot närmast panegyriska.

Eftersom jag just läst Lars Danielssons bok var jag nyfiken hur Persson skulle beskriva Danielsson och tsunamifrågan. Intrycket är att han distanserar sig från Danielsson så mycket det går. Sen ger han Danielsson en riktig råsop i konstaterandet att han inte kunde hålla ihop statsrådskretsen så som Nuder gjorde bl.a. eftersom han inte deltog i sociala aktivieter. Hela regeringsarbetet 2002-2006 blev lidande på det.

Persons egen skuld i valförlusten var enbart att han inte körde över Nuder om fastighetsskatten. Kunde då inte Nuder ha visat prov på det statsmannaskap som Danielsson saknade undrar man. Nej. Nuder prisas boken igenom. Han ger dock Danielsson viss upprättelse i det självklara men förbisedda påståendet att det var Dahlgren som bort ringa Danielsson och inte tvärtom.

Om tsuanmin passar ha på att ge Bildts kompanjon Hafström en känga för att han åkte ner till Phuket som var i radiomobilskugga. Det är väl bara det att Hafström omöjligen kunde känt till förhållandet när han åkte ner. Samtidigt kritiserar han ambassaden hårt för att den inte ringt Dahlgren direkt. Det kan jag hålla med om. Ambassadörerna älskar att störa kabinettsekreteraren med meddelanden som börjar "Omedelbart, för kabinettsekreteraren". UD-hierarkin gjorde väl att stf chefen Laakso inte kände att han vågade.

Jag tycket beskrivningen av förvecklingarna med LO inför EMU-omröstningen tillhör det mest intressanta. Att han skulle lägga skulden på någon annan (Dan Andersson i LO) är kanske inte oväntat men att LO gjorde kravet på buffertfonder till sin viktigaste fråga är ju intressant (och skrämmande). I en sån situation hade nog ja-sidan spruckit förr eller senare. Vidare är det intressant att läsa argumentationen om att Pagrotsky struntade i sin munkavle och avsiktligt såg till att han befann sig på den ort ja-kampanjen besökte (i ett annat ärende) så att han kunde hålla presskonferens och även svara på frågor om EMU.

Om EU fäster jag mig vid att han inte nämner Barroso en enda gång i boken. Att han aldrig besökte Barroso under dennes ordförandeperiod är ju upprörande. Skall verkligen Sveriges relation till EU bli lidande av personliga motsättningar?

En kul grej är att Persson sitter i sin bil och över på olika föredrag. Han håller tal om allting och lär sig att bli en retoriker. Något mindre dramatiskt än att gå ner till havet och tala med stenar i munnen. Han kunde gärna ha bjudit lite mer på sig om såna saker. Vad tyckte han om att härmas i radion av Public Service t.ex.

Den sockersöta avslutningen om Anitra Steen sänker slutbetyget. Där kunde väl Mats Andersson gripit in och sagt att han får betyga hennes sin tacksamhet på ett annat sätt.

Jag litar inte på Beatrice Ask

Beatrice Ask är oroad av bombdådet mot en åklagare i Trolhättan. Det är för svag ord. Detta dåd innebär att Sverige fått ett krig som mostsvarar var 9-11 var för USA. Vi har fått den stora uppgöften definierad. Kampen mot den organiserade brottsligheten.

Jag har skrivit om Snabba Cash här förut och jag borde väl läsa "Svensk maffia". Jag vet redan att ligorna organiserat sig i hela Sverige och växer för varje dag. Det behövs en nationell handlingsplan som gör att alla medborgare mobliseras och har ögonen på skaft. När man hör anektodiskt att brottssyndikat far runt hela landsbygden och småstäder och begär in protektionspengar vill man inte tro sina öron. Hur har Sverige på ett tiotal år hamat i denna brottsfälla.

Det sägs att man vet precis vilka brottslingarna är men saknar grund för åtal. Al Capone åkte ju dit på ett skattebrott om jag minns rätt. Kan man inte utsätta dem för "sting operations" eller arrestera dem när de går mot röd gubbe?

Avsaknaden av lokala poliser tror jag är viktig. Uppenbarligen har landsbygden avlövats på poliser. Vart går alla ökningar. Jag hoppas det inte är till trafkpoliser som sitter och bevakar fastighetskameror på öde landsvägar.

Jag har inte lösningen på vårt nya stora problem men jag tror jag i alla fall har identifierat problemet.

Fängelserna är ju uppenbarligen en härd för brottslighet. Sen de beryktade rymningarna för 2-3 år sedan har det varit ganska tyst. Är det fortfarande så att man kan sitta inne på fängelse och planera brottslighet med hjälp av inkastade mobiltelefoner skulle jag vilja veta. Jag vågar inte berätta om detta för utländska vänner.

Lars Danielssons memoarer

Jag har läst Lars Danielssons bok "I maktens skugga". Det gick rätt snabbt för boken är lättläst och det är svårt att lägga bort den ens för korta avbrott. Mentalt känns det dock efteråt som om en ångvält kört över mig för det är en allt mer tyngande historia han har att berätta. Det är inte svårt att leva sig in i de påfrestningar han utsatts för när dreven (för det var ju sätt många även om det i efterhand rationaliseras till ett) gick som värst.

I boken riktas en hel del kritik mot media med angivande av namn. Det hade varit intressant att veta om Danielsson har någon idé om hur vi kan få ett bättre journalistiskt klimat. Alla som har med våra allmänpolitiska journalister vet att det är ett gäng självgoda översittare utan egen förmåga till självkritik. Är det läsarnas fel som nöjer sig med det? Skulle man inte kunna ordna en bojkott av en tidning som gravt åsidosätter journalistiska regler?

Annars verkar alla figurer vara väldigt hyggliga med undantag för Carl Bildt. Var det skar sig däremellan har Danielsson ingen aning om. Det verkar lite underligt.

Beskrivningarna av andra högre svenska politiker och tjänstemän är så snälla att det sänker lite av värdet med boken. Nog kunde väl några kritiska anmärkningar ibland vara på plats. Hans Dahlgren, som dels sänkte Danielsson genom att gå ut med sina uppgifter om telefonloggen offentligt och dels borde ha gjort det som inte gjordes på UD i tsunamiarbetet, kommer undan utan någon som helst kritik.

Göran Persson framstår också som en rätt hygglig prick, där alla de saker som gjorde att svenska folket tröttnade på honom är bortglömda. Danielsson skriver lite om herrgården att det var Perssons sätt att vis ärkesossarna att han inte tillhörde deras gäng. Det är en snäll beskrivning. Min egen tolknng är att Persson är rätt girig och skulle landa så här oavsett vad omgivningen tyckte.

I värderingen av Perssons insatser saknas granskning om vad som gjorde att s förlorade valet 2006. Det är kanske ett känsligt ämne för Danielsson då tusunamihanteringen onekligen är en faktor somman inte kan bortse ifrån. Det vore dock intressant att förstå vad den idétorka och utmattning inom s de senaste åren beroedde på. Danielsson beskriver det tendens i EU-arbetet som en effekt av att tröttsamt ordförandeskap 2001, men hur var det på alla andra politikområden. Varför förstod man inte att skolpolitiken misslyckats, att bidragsberoendet minskade sysselsättningen etc?

Det är intressant att läsa om mötena med andra länders ledare, inte minst med de nordiska som ju spelar en viktig roll för Sverige men som sällan kommer fram i media. Vad jag lite saknar är hur de såg på honom. Inget nämns t.ex. om relationen med Barroso, som lär ha tyckt ganska illa om Persson. Det är faktiskt av allmänt intresse att veta hur relationen mellan Sveriges statsminister och kommissionens ordförande ser ut.

Snällheten i boken gäller också Danielssons självbiografi från unga år. Det är en allmänmänsklig svaghet att man idylliserar sig själv och sin uppväxt men i en självbiografi sänker det betyget med flera streck.

Det är intressant att läsa om arbetsformerna i statsministerns omgivning. det är nog rätt okänt för gemene man och i avsaknad av något liknande West Wing så faller människor tillbaka på det lilla de lärde sig i skolan. Hur det går till vid en allmän beredning har jag inte sett berättas förut.

En sak som slår mig är att Danielsson reagerar mot att han skall bedömas av KU som bara har till uppgift att granska statsråd. Orsaken är väl att Danielsson de facto hade ministers ställning. Kanske hade en del av oklarheterna om hans ansvar undanröjts om han formellt varit statsråd. Det verkar också som om Persson behandlade honom som ett statsråd, dvs lät honom betala det politiska priset själv.

Trots att en del av de frågor som behandlas kan te sig som en svensk ankdammsdebatt så är boken ett vittnesmål från den mest turbulenta fasen i vårt politiska livet det här decenniet och väl värd att läsa.

Brott lönar sig alltid

Göran Persson behöver inte göra avdrag på sin pension för de 250 000 han tjänat säger Statsrådsarvodesnämnden. Persson har därmed kringgått regelverket genom att ta upp inkomsten som en intäkt till hans förlustdrabbade jordbruk.

Jag anser att det är ett skattebrott enligt generalklausulen för skatteflykt. Reglerna måste ändras. Mona Sahlin har något tvekande uttalat sig i samma riktning. Varför tveka? Finns det en solidaritet mellan båda lägrens statsråd?

Stig Malm sade nyligen i en TV-soffa att Göran Perssons herrgård i Sörmland var den enstaka händelse som mest påverkade väljarna mot s i fjolårets val. Jag tror han har rätt. Perssons agerande efter valet påminner mig mest om latinamerikanska politiker som snor åt sig så mycket det bara går när de kan. Sverige har blivit en ny bananrepublik.