Halvdant av Reinfeldt

Jag har nu tagit mig igenom Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs. Boken möttes ju av stort intresse, inte minst som han ägnade en stor del av sitt sommarprat att presentera (göra reklam) för den. Det fanns dock flera avsnitt som jag tog mig igenom av ren solidaritet med en person som jag en gång fått skaka tass med. Svagheterna i boken var enligt min mening: 1. Bardomen. Pinsamt idylliserande. Så som vi alla gärna vill beskriva vår barndom. 2. Striden i Lycksele om ordförandeposten i MUF. Vad var egentligen sakfrågorna? 3. Omvandlingen av partiet till de nya moderaterna. Här borde finnas massor av saker att berätta om från bakom kulisserna 4. Det internationella arbetet. Här staplas framgångarna på varandra helt okritiskr. Tidigare statsministrar har haft mer av perspektiv och ödmjukhet. Summa summarum. Reinfeldt borde ha tagit Bonniers erbjudande om en spökskrivare, i alla fall ett rejält bollplank.ö

Why nations fail

Hela Jul- och Nyårshelgen gick åt att läsa boken Why Nations Fail av Daron Acemoglu och James Robinson. Många talar om den och som med en del böcker är en del 100 %-iga fans och andra skeptiska. Jag har nu läst igenom en del recensioner och tror jag har hittat de kritiska aspekterna. Min entusiasm för innehållet och budskapet är dock långt större än kritiken, vilka som vanligt i akademiska sammanhang har ett drag av småsinthet och ”not invented here”. Bokens tema är att de flesta starka och välmående samhällen kulminerar och faller sedan samman för att de inte kan utveckla sin ”extractive economy” till att upprätta ”inclusive institutions”. Att bygga välstånd på att suga ut andra ländeers befolkninng eller en del av sin egen befolkning är uppenbarligen inte så svårt, att utveckla samhället så att alla har incitament att öka sin produktivitet är svårare. Sovjetunionens tillväxt 1930-50 som helt byggde på mobilisering med stora inslag av tvångsarbete är ett exempel i vår tid. Författarna har dock tagit på sig jätteuppgiften att gå igenom alla stora civilisationerna och se varför de inte utvecklades över en viss gräns. De går igenom hela världshistorien från Romarriket och framåt och finner bara ett undantag – men ett viktigt sådant. Det var den "ärofulla revolutionen" i England 1688 som lade grunderna för ett pluralistiskt samhälle som ledde fram till den industriella revolutionen på 1700-talet. Att det gick vägen i England men processen stoppades i andra samhällen är naturligtvis en komplicerad historia men diskuteras i detalj. Ett av de centrala begreppen är ”creative destruction”, en term som myntades av Schumpeter som innebär att nya idéer måste tillåtas krossa de gamla föreställningarna och skada de ekonomiska intressen som är förbundna med dessa. Att de som har intressen i en gammal struktur motsätter sig ny teknik och nya konkurrenter är kanske inte förvånande men författarna visar övertygande att många lovande genombrott stoppas av de samhällsbevarande intressena. Om genombrottet inte skett i England kan man undra om det skett någon annan stans. Författarnas beskrivning av USAs tillkomst är av särskilt intresse. Emigranterna till Nordamerika hittade ju inte guld- och silverfyndigheter så som spanjorerna hittade i Peru och Mexiko. Därför blev kolonisterna i Nordamerika tvungna att lita på sig själva. Indianbefolkningen lät sig inte inordnas som tjänsteleverantörer. Visserligen kom sydstaterna att förlita sig på importerad slavarbetskraft och att de förlorade i amerikanska inbördeskriget var kanske en serie tillfälligheter. Den tydligaste och enklaste kritiken har framförts av Jeffrey Sachs. Han avvisar alla ”monocausual explanantions” alltså en teori som svarar på alla frågor. Det är också uppenbart att många ledande ekonomer vill betona att händelseutvecklingen inte är rak och logisk utan ofta påverkats av personligheter och faktor som inte författarna vägt in såsom geografin. Även om så är fallet måste man väl ha en egen teori i grunden.

Sommarvärdar

Har lyssnat på Linda Nordin från FN-förbundet. Hon berättar att hon sedan barndomen har kämpat för det goda, mot det onda. Utmärkt men lite tröttande. Den radioröst som grep tag i mig denna sommar var P-O Enqvist som i Uppriktigt talat filosoferar kring vardagens etik- och moralproblem. En elegant tur genom gråskalorna i livet som är det som är vår verklighet.

Engagemang. Batman, Putnam och jag

Nu har jag tagit mig igenom en bok på 400 sidor, den rubricerade. Det är ungeför dubbelt så långt som en vanlig bok och det har den klara nackdelen att man inte kan minnas inledningen, som man kanske läste för en månad sen. Kortfattat dskuterar författaren Per Grankvist om engagemanget i vårt samhälle behövs, om det orienterar sig bort från föreningssverige med sina traditioner av stadgar, årsmöten, kassör, medlemsskap och mot friare former som Facebook-upprop och volontärorganisatoner. Att ett engagemang behövs är Grankvist överygad om men den stela svenska föreningsformen har sina risker. Han citerar ofta den amerikanske socialogen Robert Putnam som i boken "Den ensamme bowlaren" beskriver hur det sociala kapitalet försvinner om människor slutar bowla i föreningar och som nu uppenbarligen, står ensamma i hallen och bowlar individuellt. Viss förstår man att moderna människor inte riktigt orkar med att vara aktiva i föreningar - i en bowlingklubb skall man spela 20 helger under en säsong för att vara med - men engagemanget i form av att "gilla" på Facebook blir för svagt, det är bara det handgripliga som räknas. Grankvist som rest mycket i USA ser många fördelar med den amerikanska volontärmodellen. Man ställer upp när det behövs och jobbar med ett gäng andra människor. När uppdraget är över kanske man gör något annat. De amerikanska presidentvalskampanjerna är de bästa exemplen. Obama försökte in få med massor av människor i sitt parti. Istället skapade han myriader av småkampanjer - arkitekter för Obama, nyktrister för Obama etc och han bad om små penningbelopp, inte de hiskeliga mutmiddagarna som amerikanksa presidentkandiadater tidigare brukade ordna. I vårt samhälle kanske engagemanget inte fyller någon roll när vi löst samhällsproblemen. Nu visar ju det sig i och för sig att många gamla problem dyker upp igen, arbetslöshet, tiggeri etc. Man kan dock förstå att många inom t.ex. arbetarrörelsen tyckte under efterkrigstiden att vi kanske inte behöver bildningsförbund, Folkets Hus-organisationer eller Konsum när man lyckats så bra att stöpa om samhället. Den lyckan varade dock inte så länge.

Boken om direktörer och sjömän i det gamla Shanghai är nu lanserad

Noterade att det var en tillställning på gamla Franska Klubben i Shanghai den 30 april när boken lanserades. När jag läst den skall jag fylla på med detaljer.

Shanghais svenska historia

Läser en bok om svensksr som bott och jobbat i Shanghai. Det är egentligen inga märkliga svenskar, men det som kan vara intressant är den märkliga staden Shanghai som har en historia som går utöver det mesta. Boken börjar med en halsbrytande historia om en svensk som deltog i kriget mot Taipingarmen på 1860-talet. Den är nedtecknad av en norrman, på den tiden hade vi ju ett svensk-norskt generalkonsulat och norrmännen verkar ha vari mer aktiva än svenskarna. En annan halsbrytande historia är den om Nils Möller, en skåning som byggde upp ett stort kustrederi i Shanghai. Man hade nog velat veta mer om honom. Det finns massor av data om svenskar som bodde i Shanghai förr i tiden. Alla var ju inskrivna på konsulatet. Det tycks dock ha varit få som själva skrivit om sina upplevelser. Den ende som refereras till är en svensk polis som skrev om sina upplevelser på 1920-talet. En person man också velat höra mer om är Gustav Öberg som levde ett halsbrytande liv i Kina i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet gick Öberg över till affärverksamhet och sen är det affärsmännen som tar över i historieskrivningen. Den som verkligen arbetade för att svenska företag skulle ta sig ut till Kina var Gustaf Oscar Wallenberg som var svensk ambassadör i Kina, baserad i Tokyo. Han hade dock mest kritiska synpunkter oå Shanghai som han inte tyckte var det riktiga Kina. En höjdpunkt i boken är den svenske diplomaten Malte Pripps berättelse från andra världskriget. Han är elegant och verserad i sin beskrivning. Man anar från andra berättelser att han måste ha blundat med båda ögonen inför en del brutaliteter som skedde ubder kriget. Efter 1949 förtvinade utlänningskolonin. Intervjun med Herbert Scharin, som var chef för konsulatet 1950-53 visar en helt annan sida, den av en svensk som såg revolutionen som ett framsteg gör Shanghai. Överhuvudtaget kan man fundera över vad man lär sig om Shanghai genom att se det genomsvenska ögon. För mig var det intressant att avläsa reaktioner i Shanghai av stora internationella händelser som amerikanska inbördeskriget, öppnandet av Suez- och Panamakanalerna etc

Jan Guillous memoarer

Ordets makt och vanmakt är en bastant inlaga på 540 sidor i pocketversionen. Guillous liv är ju ett styckesamtidshistoria så den är väl värd att läsa. Ingen kan ju skriva objektivt om sig själv men jag tycker ändå Guillou är öppen om misstag han begått. Det är ju inte så många och i flera fall har det bara skadat honom. Andra saker har han lyckats till 100 % med, inte minst intervjuer med makthavare som Olof Palme, Sven Andersson mfl som sväljer hela hans bete.

En person som varit i strid i princip hela sitt liv har förstås hamnat i en del vendettasituationer. På något sätt kom han i konflikt med Bo Strömstedt och blev förföljd av Expressen i decennier. Han hamnade också i en lång konflikt med Jan Stolpe på Folket i Bild/Kulturfront och det förvånar väl ingen (som känner Jan Stolpe). Förvånansvärt är dock att Guillou i så många år spelade med i SKP-gruppens odemokratiska hantering av tidningen. Som så många andra går han inte ut i någon attack mot Jan Myrdal utan bara mot hans epigoner. Guillou är mest indignerad när andra är elaka mot honom men tenderar ibland att inte se bjälken i sitt eget öga.

Det är ändå en väldigt läsvärd bok om man vill lära sig svensk journalistik och de senaste decenniets händelser.