Var D'Annunzio en italiensk galning?

Jag har just läst Göran Häggs biografi om Gabriele D'Annunzio. Det var ett sånt där impulsköp på bokrean som man gör ibland. Jag har inte funderat på D'Annunzio förut men Göran Hägg är inte bara litterärt kunnig, han är också specialist på Italien och skriver underhållande. Han gick bort i höstas i cancer men jag var priviligierad att få träffa honom för två år sedan och tyckte han var befriande enkel att prata med. Han blev ju mest känd för sina böcker om retorik men hans yrke var litteraturvetaren. D'Annunzios storhet var att han inte bara var en uppburen författare utan också en person som italienarna lyssnade på i politiska sammanhang. Han spelade en viktig roll i Italiens vändning från Tyskland/Österrike till ententen under första världskriget och han skulle ha kunnat bli den som tog över i Italien istället för Mussolini. Däremellan var han ledare för den märkliga italienska fristaten i Fiume (idag Rijeka i Kroatien) under ett och ett halvt år. Man skulle kunna tro att D'Annunzio var en ambitiös och samvetsgrann politiker och blir förvånad över att han var ganska galen, inte minst att hans sexuella behov sattes först och han umgicks med nya kvinnor nästan varje dag. Italienarna tycks inte ha brytt sig så mycket om det, lika lite som man verkar ha fördömt den sidan hos Berlusconi. D'Annunzio i högform är talaren som vid massmöten eldar upp italienarna. Att han dessemellan skriver storartad litteratur verkar vara en tillfällighet eller kanske som en del andra författare som en klappjakt på de förskott som den förmodligen helt gråhårige förläggaren Treve tog fram. Visserligen sålde böckerna i stora upplagor men D'Annunzio hade enorma behov och lär knappast ha betalat särskilt många av de räkningar hans vidlyftiga leverne gav upphov till. Göran Häggs bok heter D'Annunzio - dekadent diktare, krigare och diktator. Det krigiska verkar inte vara någon konflikt med hans konstnärssjäl. Han tillhörde en tradition som kanske såg kriget som en renande faktor. Det är svårt för vår tid att förstå att en person kan ha så märkliga sidor; lysande författare, kvinnokarl, krigare och mycket annat på samma gång. Göran Hägg har fullt sjå att förklara att saker som vi nordbor aldrig skulle acceptera ingår i den latinska världens normala rekvisita.

Varför bry sig om Ungernrevolten 1956?

Jag var denna vecka i Budapest. Ungernrevolten 1956 hänger över mig som något ouppklarat. Under de många år jag studerade ungerska på 70-talet var jag ofta i Budapest men 1956 förbigicks hela tiden med tystnad. I somras började jag läsa Viktor Sebestyens bok Twelve Days och läste att dessa 12 dagar 1956 påverkade den ungerska nationen mer än 43 år av kommunism. Dags därför att skaffa sig en klarare bild av historien. Som 8-årig satt jag klistrad vid radion 1956 när Kurt Andersson sände sina rapporter från Budapest och från Wien. Jag hittar rapporterna på Sveriges radios hemsida och lyssnar igen. Den lugna trygga skånska rösten griper tag i min kropp och tårarna flödar hejdlöst. Det måste vara Sveriges bästa radioreportage genom tiderna. Jag träffade en gång Sture Källberg som var korrespondent för Ny Dag och andra kommunistiska tidningar och skrev boken Uppror i Budapest. Han menade att Kurt Andersson sagt till honom att han fick all information från USA. Det spelar ingen roll. Jag pratade om Kurt Andersson på ett seminarium på ungerska ambassaden i Stockholm i slutet av oktober. En ungersk judinna började gråta. Hon hade räddats av Raoul Wallenberg 1944 och förstod vikten av Kurt Anderssons reportage. Han var den ende utländska journalisten som sände från Ungerns radiostation i Budapest. Mina tankar går till svenskar jag kände. En kommunistisk sjöman hade tatuerat in hammaren och skäran i bröstet. Efter Ungernrevolten tatuerade han ett stort kryss över dem. Sen blev han ovän med alla i bastun. Viktigare var kanske att Ungernrevolten satte stopp för den naiva propagandan för ”tredje ståndpunkten” som Karl Vennberg och Artur Lundkvist drev. Man kan inte vara neutral i valet mellan frihet och diktatur. Tingsten och Wilhelm Moberg vann. Nere i Europa skrev dåtidens intellektuella giganter Albert Camus ”The Blood of the Hungarians” och Jean-Paul Sartre skrev ”Le fantôme de Staline”. Detta var slutet på Fellow travellers, de "följeslagare" som gick Sovjets ärenden utan att ibland känns vid det. Men tillbaka till Budapest. Går man till stadens förnämsta gata Andrassy ut (förra gången jag var där hette den Folkrepubliksgatan och dessförinnan Stalingatan) så finns på nummer 60 ett museum ”House of Terror” där den kommunistiska terrorn 1948-55 jämförs med pilkorsarnas terror 1944-45. Bägge hade egendomligt nog samma huvudkontor för tortyr av meningsmotståndare. Efter några timmar där ser man likheterna mellan den vita och den röda terrorn. Faktiskt värvade kommunistpartiet 1946 många medlemmar från pilkorsarna, så kallade kappvändare. Några år senare rensades dock de flesta ut av kommunisterna. Det finns inte så många vittnesmål från pilkorsarnas terror. Från litteraturen om Raoul Wallenberg får man en bild av ett gäng galningar. Faktiskt hade de dock i det sista valet 1939 ungefär samma stöd i parlamentet som Sverigedemokraterna hos oss eller dagens högerradikala parti i Ungern, Jobbik. Pilkorsarna ställde upp judar och zigenare på Dunas kaj, offren fick ta av sig skorna (som kunde vara värdefulla) och så sköts de, ramlade ner i floden och försvann. Från den röda terrorn finns det oerhört många vittnesmål och på mängder av TV-skärmar ser man offren berätta om hur de fängslades, torterades och tillbringade flera år i fängelser. De flesta släpptes sommaren 1956. Vad jag inte visste var att terrorn var så utsträckt på landsbygden. Bönder som inte uppfyllde produktionsmålen fängslades direkt och om någon i smyg slaktade en gris blev det avrättning direkt. Man räknar med att 300 000 människor straffades. Regimen vacklade och i Moskva satt nu Chrustjov och försökte byta ut den hatade Rakosi mot Imre Nagy. De ungerska kommunistledarna stretade emot, men när studenterna startade den berömda demonstrationen 23 oktober som slutade med att Stalinstatyn vältes, så brast fördämningarna. Imre Nagy kallades in som premiärminister men lavinen var redan i rullning. Folk begav sig till Terrorns hus och slet ut säkerhetstjänstens bödlar och lynchade dem på gatan eller sparkade ihjäl dem. Delar av armén och polisen gick över till upprorsmännen. Imre Nagy lyckades nå en kompromiss så att de ryska styrkorna lämnade Budapest några dagar. Den 4 november kom de tillbaka och slog ner allt motstånd som fanns. 200 personer avrättades med Imre Nagy och arméchefen Pal Maleter i spetsen. Den katolske ledaren, kardinal Mindszenty, som fängslats först av pilkorsarna och sedan av kommunisterna och just blivit frisläppt fick asyl på USAs ambassad. 200 000 ungrare flydde, varav 8 000 kom till Sverige. I House of Terror finns ingenting om utlandets reaktion. Det som känns tveksamt är att Radio Free Europe i sina sändningar uppmanade ungrarna att ta till vapen och sade att amerikanska trupper var på väg. USA hade dock aldrig tänkt sig intervenera. Radio Free Europe agerade på eget beslut men uppfattades av många ungrare som USAs röst. Våren 1968 kom jag till Prag på vad som var min första utlandsresa. Tjecker och slovaker hade bestämt sig för att inte göra om ungrarnas misstag, inte gå ur Warszawapakten, inte riva ryska statyer. Ändå invaderade ryssarna och egentligen var detta nog bara en tidsfråga. Tjeckoslovakien skulle drivit iväg mot fria val och nederlag för kommunisterna. Jag fick en inbjudan av ungerska ambassaden att vara officiell gäst vid högtidlighållandet den 23 oktober av 60-årsdagen av upproret. Jag tackade efter en del tvekan nej. Många faktorer spelade in. Formellt sade jag att man nog borde bjuda in sådana som verkligen spelat en roll, en del sådana finns nog kvar i livet. Ett annat skäl är att vår goda behandling av de ungerska flyktingarna står i så bjärt kontrast mot hur Ungern idag behandlar flyktingar från Syrien att diskussioner lätt urartar till gräl. Ett tredje skäl var att den ungerska regimen lätt beskriver utländskt intresse som stöd för sin allmänt auktoritära politik. Även om olika krafter i Ungern idag bråkar om vem som är den sanne arvtagaren till frihetshjältarna 1956 är det ingen tvekan om att man har gjort ett stort arbete att ge en saklig skildring.

Halvdant av Reinfeldt

Jag har nu tagit mig igenom Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs. Boken möttes ju av stort intresse, inte minst som han ägnade en stor del av sitt sommarprat att presentera (göra reklam) för den. Det fanns dock flera avsnitt som jag tog mig igenom av ren solidaritet med en person som jag en gång fått skaka tass med. Svagheterna i boken var enligt min mening: 1. Bardomen. Pinsamt idylliserande. Så som vi alla gärna vill beskriva vår barndom. 2. Striden i Lycksele om ordförandeposten i MUF. Vad var egentligen sakfrågorna? 3. Omvandlingen av partiet till de nya moderaterna. Här borde finnas massor av saker att berätta om från bakom kulisserna 4. Det internationella arbetet. Här staplas framgångarna på varandra helt okritiskr. Tidigare statsministrar har haft mer av perspektiv och ödmjukhet. Summa summarum. Reinfeldt borde ha tagit Bonniers erbjudande om en spökskrivare, i alla fall ett rejält bollplank.ö

Why nations fail

Hela Jul- och Nyårshelgen gick åt att läsa boken Why Nations Fail av Daron Acemoglu och James Robinson. Många talar om den och som med en del böcker är en del 100 %-iga fans och andra skeptiska. Jag har nu läst igenom en del recensioner och tror jag har hittat de kritiska aspekterna. Min entusiasm för innehållet och budskapet är dock långt större än kritiken, vilka som vanligt i akademiska sammanhang har ett drag av småsinthet och ”not invented here”. Bokens tema är att de flesta starka och välmående samhällen kulminerar och faller sedan samman för att de inte kan utveckla sin ”extractive economy” till att upprätta ”inclusive institutions”. Att bygga välstånd på att suga ut andra ländeers befolkninng eller en del av sin egen befolkning är uppenbarligen inte så svårt, att utveckla samhället så att alla har incitament att öka sin produktivitet är svårare. Sovjetunionens tillväxt 1930-50 som helt byggde på mobilisering med stora inslag av tvångsarbete är ett exempel i vår tid. Författarna har dock tagit på sig jätteuppgiften att gå igenom alla stora civilisationerna och se varför de inte utvecklades över en viss gräns. De går igenom hela världshistorien från Romarriket och framåt och finner bara ett undantag – men ett viktigt sådant. Det var den "ärofulla revolutionen" i England 1688 som lade grunderna för ett pluralistiskt samhälle som ledde fram till den industriella revolutionen på 1700-talet. Att det gick vägen i England men processen stoppades i andra samhällen är naturligtvis en komplicerad historia men diskuteras i detalj. Ett av de centrala begreppen är ”creative destruction”, en term som myntades av Schumpeter som innebär att nya idéer måste tillåtas krossa de gamla föreställningarna och skada de ekonomiska intressen som är förbundna med dessa. Att de som har intressen i en gammal struktur motsätter sig ny teknik och nya konkurrenter är kanske inte förvånande men författarna visar övertygande att många lovande genombrott stoppas av de samhällsbevarande intressena. Om genombrottet inte skett i England kan man undra om det skett någon annan stans. Författarnas beskrivning av USAs tillkomst är av särskilt intresse. Emigranterna till Nordamerika hittade ju inte guld- och silverfyndigheter så som spanjorerna hittade i Peru och Mexiko. Därför blev kolonisterna i Nordamerika tvungna att lita på sig själva. Indianbefolkningen lät sig inte inordnas som tjänsteleverantörer. Visserligen kom sydstaterna att förlita sig på importerad slavarbetskraft och att de förlorade i amerikanska inbördeskriget var kanske en serie tillfälligheter. Den tydligaste och enklaste kritiken har framförts av Jeffrey Sachs. Han avvisar alla ”monocausual explanantions” alltså en teori som svarar på alla frågor. Det är också uppenbart att många ledande ekonomer vill betona att händelseutvecklingen inte är rak och logisk utan ofta påverkats av personligheter och faktor som inte författarna vägt in såsom geografin. Även om så är fallet måste man väl ha en egen teori i grunden.

Sommarvärdar

Har lyssnat på Linda Nordin från FN-förbundet. Hon berättar att hon sedan barndomen har kämpat för det goda, mot det onda. Utmärkt men lite tröttande. Den radioröst som grep tag i mig denna sommar var P-O Enqvist som i Uppriktigt talat filosoferar kring vardagens etik- och moralproblem. En elegant tur genom gråskalorna i livet som är det som är vår verklighet.

Engagemang. Batman, Putnam och jag

Nu har jag tagit mig igenom en bok på 400 sidor, den rubricerade. Det är ungeför dubbelt så långt som en vanlig bok och det har den klara nackdelen att man inte kan minnas inledningen, som man kanske läste för en månad sen. Kortfattat dskuterar författaren Per Grankvist om engagemanget i vårt samhälle behövs, om det orienterar sig bort från föreningssverige med sina traditioner av stadgar, årsmöten, kassör, medlemsskap och mot friare former som Facebook-upprop och volontärorganisatoner. Att ett engagemang behövs är Grankvist överygad om men den stela svenska föreningsformen har sina risker. Han citerar ofta den amerikanske socialogen Robert Putnam som i boken "Den ensamme bowlaren" beskriver hur det sociala kapitalet försvinner om människor slutar bowla i föreningar och som nu uppenbarligen, står ensamma i hallen och bowlar individuellt. Viss förstår man att moderna människor inte riktigt orkar med att vara aktiva i föreningar - i en bowlingklubb skall man spela 20 helger under en säsong för att vara med - men engagemanget i form av att "gilla" på Facebook blir för svagt, det är bara det handgripliga som räknas. Grankvist som rest mycket i USA ser många fördelar med den amerikanska volontärmodellen. Man ställer upp när det behövs och jobbar med ett gäng andra människor. När uppdraget är över kanske man gör något annat. De amerikanska presidentvalskampanjerna är de bästa exemplen. Obama försökte in få med massor av människor i sitt parti. Istället skapade han myriader av småkampanjer - arkitekter för Obama, nyktrister för Obama etc och han bad om små penningbelopp, inte de hiskeliga mutmiddagarna som amerikanksa presidentkandiadater tidigare brukade ordna. I vårt samhälle kanske engagemanget inte fyller någon roll när vi löst samhällsproblemen. Nu visar ju det sig i och för sig att många gamla problem dyker upp igen, arbetslöshet, tiggeri etc. Man kan dock förstå att många inom t.ex. arbetarrörelsen tyckte under efterkrigstiden att vi kanske inte behöver bildningsförbund, Folkets Hus-organisationer eller Konsum när man lyckats så bra att stöpa om samhället. Den lyckan varade dock inte så länge.

Boken om direktörer och sjömän i det gamla Shanghai är nu lanserad

Noterade att det var en tillställning på gamla Franska Klubben i Shanghai den 30 april när boken lanserades. När jag läst den skall jag fylla på med detaljer.

Shanghais svenska historia

Läser en bok om svensksr som bott och jobbat i Shanghai. Det är egentligen inga märkliga svenskar, men det som kan vara intressant är den märkliga staden Shanghai som har en historia som går utöver det mesta. Boken börjar med en halsbrytande historia om en svensk som deltog i kriget mot Taipingarmen på 1860-talet. Den är nedtecknad av en norrman, på den tiden hade vi ju ett svensk-norskt generalkonsulat och norrmännen verkar ha vari mer aktiva än svenskarna. En annan halsbrytande historia är den om Nils Möller, en skåning som byggde upp ett stort kustrederi i Shanghai. Man hade nog velat veta mer om honom. Det finns massor av data om svenskar som bodde i Shanghai förr i tiden. Alla var ju inskrivna på konsulatet. Det tycks dock ha varit få som själva skrivit om sina upplevelser. Den ende som refereras till är en svensk polis som skrev om sina upplevelser på 1920-talet. En person man också velat höra mer om är Gustav Öberg som levde ett halsbrytande liv i Kina i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet gick Öberg över till affärverksamhet och sen är det affärsmännen som tar över i historieskrivningen. Den som verkligen arbetade för att svenska företag skulle ta sig ut till Kina var Gustaf Oscar Wallenberg som var svensk ambassadör i Kina, baserad i Tokyo. Han hade dock mest kritiska synpunkter oå Shanghai som han inte tyckte var det riktiga Kina. En höjdpunkt i boken är den svenske diplomaten Malte Pripps berättelse från andra världskriget. Han är elegant och verserad i sin beskrivning. Man anar från andra berättelser att han måste ha blundat med båda ögonen inför en del brutaliteter som skedde ubder kriget. Efter 1949 förtvinade utlänningskolonin. Intervjun med Herbert Scharin, som var chef för konsulatet 1950-53 visar en helt annan sida, den av en svensk som såg revolutionen som ett framsteg gör Shanghai. Överhuvudtaget kan man fundera över vad man lär sig om Shanghai genom att se det genomsvenska ögon. För mig var det intressant att avläsa reaktioner i Shanghai av stora internationella händelser som amerikanska inbördeskriget, öppnandet av Suez- och Panamakanalerna etc

Jan Guillous memoarer

Ordets makt och vanmakt är en bastant inlaga på 540 sidor i pocketversionen. Guillous liv är ju ett styckesamtidshistoria så den är väl värd att läsa. Ingen kan ju skriva objektivt om sig själv men jag tycker ändå Guillou är öppen om misstag han begått. Det är ju inte så många och i flera fall har det bara skadat honom. Andra saker har han lyckats till 100 % med, inte minst intervjuer med makthavare som Olof Palme, Sven Andersson mfl som sväljer hela hans bete.

En person som varit i strid i princip hela sitt liv har förstås hamnat i en del vendettasituationer. På något sätt kom han i konflikt med Bo Strömstedt och blev förföljd av Expressen i decennier. Han hamnade också i en lång konflikt med Jan Stolpe på Folket i Bild/Kulturfront och det förvånar väl ingen (som känner Jan Stolpe). Förvånansvärt är dock att Guillou i så många år spelade med i SKP-gruppens odemokratiska hantering av tidningen. Som så många andra går han inte ut i någon attack mot Jan Myrdal utan bara mot hans epigoner. Guillou är mest indignerad när andra är elaka mot honom men tenderar ibland att inte se bjälken i sitt eget öga.

Det är ändå en väldigt läsvärd bok om man vill lära sig svensk journalistik och de senaste decenniets händelser.

Strindberg och Palme

Jag har läst två böcker parallellt, Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg och Kjell Östbergs bok om Olof Palme. Det var en ren slump att det blev så men det fanns en del paralleller.

Men först måste jag säga att Kjell Östbergs bok var en fantastisk läsupplevelse pdå hela Sveriges historia från 1960 och fram till 1990 dominerades av Olfo Palme. För alla som var med är det en speciell upplevelse, som att leva om sitt liv men inte kunna påverka det. Jag slås också av hur selektivt mitt minne är på vissa punkter. Visst minns jag många av affärerna som Bodström-affären, Geijer-affären, IB-affären, Ebbe Carlsson-affären etc., men ibland visste man inte vilken roll Palme hade. Uppenbarligen valde han alltid en låg profil utom när han var tvungen att byta ut en minister som i fallet med Ove Rainer och Anna-Greta Leijon. Han klarade dock att behålla Bodström (säkert till en del socialdemokraters besvikelse).

Jag hade helt glömt av Harvardaffären där Palme gjorde ett skattebrott och vetskapen om det förmörkade hans sista år.

Palme var väldigt framsynt när det gällde en del tekniska frågor. Han sade i ett tal 1975 att den farligaste frågan för mänskligheten inte var atombomber eller terrorism utan människans påverkan på klimatet. Han verkade dock ganska vag i en del andra frågor som löntagarfonderna som han som en skicklig ekonom borde insett var en stor belastning. Jag blir lite förvånad när Östberg visar att Palme i en hel del fall ljög folk rakt i ansiktet. IB-affären och Geijeraffären var två skamfläckar som han nog också fick betala för.

Parallellen med Stringberg då. Jag läser om Strindbergs sista stora strid, Strindbergsfejden 1910-1912 när han plötsligt skrev en lång artikelserie i Afton-Tidningen där han gjorde upp räkningen med "alla". Där fanns en debattfrenesi som skapade många ovänner. Strindberg hämtade sig aldrig från Oscar Levertins träffsäkra beskrivning att han var en stor personlighet men inte en stor författare. Levertin var dessutom död sedan 1906 så det fanns ingen annan att attackera i hans ställe än Heidenstam. Palme hamnade ibland i samma debattläge där han inte klarade av att sänka tonläget, bara höja det.

Black Swan

En film med en Oscar måste man ju se så det var bara en tidsfråga innan jag kastade mig över Black Swan. Recensenterna är ju tagna av denna vackra och intensiva film som inte lämnar någon oberörd. Den märkliga blandningen mellan danserskans hallucinationer och verklighet är så intrikat att man går flera dagar efteråt och funderar på vd som var verklighet och vad som var hallucination. Skådespelarprestationerna är alltigenom mästerliga. Den borde fått ännu fler Oscar.

Ett tag efteråt började jag fundera på den film som hittills varit min stora balettfilm – Vita Nätter. I den filmen som handlar om Sovjetunionen och Baryshnikovs ofrivilliga återkomst så finns det ett politiskt lager över själva dansandet och det politiska lagret är det som fängslar tittaren.

Jag minns ett samtal jag hade om filmen där en person bott halva sitt liv i Sovjetunionen och en var balettamatör. Givetvis sade den första att man inte kan förstå filmen utan att ha bott i Sovjetunionen och den andra sade att filmen var obegriplig om man inte dansade balett. Jag kände mig utestängd men hade förståelse för båda.

Hundraåringen

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hat blivit en av våra storsäljare. Jag såg att den toppade den finska boklistan nyligen.
Den lär ha sålts i över en halv miljon exemplar och skall ges ut i en rad länder.
En härlig bok att läsa. Man ser verkligen fram emot sin egen hundraårsdag och det är mer än jag hade hoppats om innan.

Tyvärr störs jag under läsningen av en del brister. Nu är det ju inte lät att skriva en bok och eftersom jag skrivit några själv är jag en anhängare av tesen att den som är utan skuld skall kast först stenen.

Hur som helst undrar jag om det är så klokt att e hundraåringen två berättelser, en om vad som händer efter hans rymning 2005 och en parallell om hel hans liv när han råkar springa på världens ledare från Kina till USA. Det senare är en rätt enformig berättelse där hans förmåga att supa verkar vara nyckeln till framgång. Troligen hade det varit bättre om nyckeln till framgång varit att ta sig igenom de skyddslager som världens ledare omger sig med.

Jag funderar på om rymmen från ålderdomshemmet räcker som tema för en bok.
Ingen har för mig gestaltat åldringens problem bättre än Hans Alfredsson i sin monolog Karl Nilsson. Jag tror det är påvert att bo på ett ålderdomshem men inte tillräckligt för att rymma. Något mer måste till om man skall skriva en bok.

dessa kvinnor som sommarpratare

Har lyssnat på Annika Söder efter att förra veckan tagit mig igenom en och en halv timma med Eva Swartz. Jag är utmattad av detta självgoda navelskådande. Hela programmen verkar gå ut på att de sitter och läser upp argument och teorier om varför de är så bra. Har framgångsrika kvinnor så svagt självmedvetande att de måste trumpeta ut sin förträfflighet så fort de får en chans.

Gemensamt med Antonia Axelson Johnson har de att en stor del av programmet går ut på att förhärliga den egna familjen. Själv trodde jag att poängen med deras karriär var att de stod hyggligt på egna ben. Eva Swartz fader måste ha omnämnts 20 gånger och brodern Richard att tiotal.

Ser i DN att man vill göra Eva Swartz till kulturminister. Det är kanske inte så dumt men släpp inte in henne som underhållare.

Att begära att de skall komma med humor och överraskningar är uppenbarligen att begära för mycket. Underhållning får man söka på annat håll.

Sommar med Antonia Axelson Johnson

Det har gått två dagar sen Antonias Sommarprogram och jag har inte hämtat mig än. Satt i bil och hade in så mycket annat att lyssna på. 90 minuters skryt om sin egen förträfflighet kan ta kål på vem som helst. Människan har uppenbarligen aldrig gjort något fel eller haft någon elak tanke. Barnen har fått revoltera och bryta sig ur den trånga familjebilden men underligt nog arbetar nu 3 av 4 i firman.

Skall man vika ut sig så får det heller inte vara för många luckor. Vad hände egentligen med hennes första man greven Nils Mörner. Det låter lite konstigt med att bara prisa den nuvarande och låtsas som om den förste inte funnits. Å vad var det för löjligt bonuserbjudande att höra Ennerfeldt tala om affärer i Sovjetuninon om man köpte CD-skivan.

Jag hade ärligt talat inte väntat mig något annat av en företagsledare. Ingen säger att de har mer att berätta för sina medmänniskor än vad andra människor har. Ibland kan det var kul att lyssna på någon som annars är väldigt tystlåten som Jan Stenbeck för några år sedan. Annars tycker jag de gör bättre nytta i sina företag än i sommarprogrammet som kräver en viss ödmjukhet. toppen i år hittills var Björn Ulvaeus enligt min mening

Recension av ett land

Det är knepigare att recensera ett land än en bok. Väljer man Sydafrika är det dessutom bland det knepigaste man kan ge sig på, i klass med Israel, Taiwan eller det forna Jugoslavien. Det var därför med viss bävan jag för första gången i livet satte mig på planet till Johannesburg.

Visst har man träffat sydafrikaner lite varstans i världen men samtalen har aldrig kommit någonstans. Jag minns en gång i början av 90-talet när jag åt middag med sydafrikaner i Hongkong. Jag sade något om frihetens vindar (kanske en freudian slip eftersom det var det uttrycket Nelson Mandela använde i sitt första tal efter fängelsetiden) och de mörknade i ansiktet och bad att få tala om något annat. Jag skulle inte förstå hur det verkligen var i Sydafrika sade de. Jag erinrade mig att jag i början av 60-talet hade en skolkamrat som bott några år i Sydafrika. Alla var på honom och frågade hur man kunde diskriminera de svarta. Ni kommer aldrig att först svarade han. Punkt!

Sydafrika är ett land som inte är överens med sig själv. Det tål knappt sig själv. Det består av ca 15 språkgrupper som alla har taggarna utåt och som inte gifter sig med varandra. Mest taggar utåt har kanske de afrikaanstalande, som har sina rötter hos de holländska kolonisterna - boerna – men som också består av många andra grupper, från de franska hugenotterna till asiater och andra som bott sedan generationer i afrikaanstalande områden.

Boerkrigen mellan de afrikaanstalande och engelsmännen 1890-1900 känns lite märkligt så här långt efteråt. Det är svårt att komma ifrån att det helt enkelt var en engelsk undanträngning av boerna och sympatierna i Europa var på boernas sida. Sen blev det i slutändan blev en kompromiss och några år efteråt hade boerna tagit den politiska ledningen. Sen verkar det ha varit de som drev på den nationalistiska inriktning som ledde till apartheid. Samtidigt förblev boerna mycket av ett landsbygdsfolk medan engelsmännen utvecklade den lönsamma gruvdriften som gjorde att landet kunde stå emot det internationella samfundets sanktioner.

Man måste gå igenom massor av historia för att förstå vilka underliggande konflikter som finns. Det är ju inte lätt att få människor att tala ut. En chaufför jag hade under flera timmar var som en mussla. Efter en timma kröp det fram att han tjänstgjort under den gamla regimen och därmed blivit arbetslös vid maktskiftet 1994. Ytterligare 10 minuter senare fick jag fram att han tjänstgjort som livvakt till den siste apartheidpresidenten Vorster. Säkerligen måste man vara en betrodd apartheidperson för att få ett sånt arbete.

Eftersom de vita var helt beroende av svart servicepersonal tycker jag den närmaste parallellen är med södern före det amerikanska inbördeskriget. Ett ont system som ändå är ekonomiskt livskraftigt. Vad gör man när man ser att apartheid lönar sig? Boerna hade visserligen länge an ambition att ha ett renodlat vitt samhälle men så fort man började med jordbruk i större skala var det logiskt att anställa svart arbetskraft till slavlöner. Engelsmännen hade nog inga skrupler från början att ha svarta anställda men å andra sidan hade de också en liberal falang som förde vidare idéer om jämlikhet.
Man behöver inte läsa länge om boerna under 1900-talet för att stöta på ett antal rasistiska idéer som var helt parallella med nazismen. Det gällde termer som Volksstat (ett helt vitt Sydafrika), baskaap (vit makt) och det hemliga sällskapet Broederbund. Om man betänker att nazismens folkmord inte blev kända förrän i slutet av andra världskriget måste Boerideologin har varit helt parallell med nazismen fram till dess.

Hade det inte gått så bra ekonomiskt (läs guld, platina och diamanter) hade nog revolten kommit tidigare. Några säger att västvärlden inte drog undan accepten av Sydafrika förrän efter att järnridån föll 1989.

Hur skall man kunna bygga upp och utveckla ett samhälle som är det mest ojämlika efter Brasilien? Jag har aldrig sett såna kontraster som mellan de vida stadsdelarna med sina lyxvillor och det kåkstäder man ser i varenda stad med skjul av korrugerad plåt. Reser man på de upphöjda motorvägarna ser man att den korrugerade plåten på taken ofta ligger fast med hjälp av några stenbumlingar på taket. Det finns platser i kåkstädernas utkanter där myndigheterna byggt upp toaletter med jämna mellanrum som en förberedelse för nya skjul. Man undrar varför inte de som bor i kåkstäderna försöker att göra livet lite mer drägligt för sig. Eller är våldet så impregnerat i dessa samhällen att den minsta lilla symbol för pynt kring hemmen som en blomkruka skulle slås sönder?

Sen träffar man då och då svarta som är verbala, professionella och skulle klara de mest avancerade jobb. Vad tycker de om framtiden? Vill de ha kvar en vit överklass eller vore det bekvämare för dem att de vita flyttade ut och att de själva tog över landet? Varje människa gör säkert en egen kalkyl av vad man har att vinna resp. förlora på klasskamp respektive en försiktig reformutveckling. En besökare under några dagar kan inte dra slutsatser, bara förundras över att samhället fortsätter att utvecklas trots dessa orättvisor. Skulle reformismen segra är det ett tecken på att väldigt många människor har förmågan att tänka långsiktigt.

Sartre och Simone de Beauvoir

TV har nu tre kvällar visat filmerna "De älskande på Café de flor" och "I passionernas tid" om Sartres och Simone de Beauvoirs förhållande. Man fick sitta uppe till midnatt för att få hela bilden. En ordentlig dos! Visandet sammanföll med 100-årsdagen av Simones födelse 9 januari.

Jag har nyligen läst Anna Cohen-Solals biografi över Sartre och kände igen många avsnitt. filmen visar dock bara en speciell sida, deras inbördes relation. Man förstod inte riktigt av filmen hur Simone kunde stå ut med Sartre. Han verkade ju vara ett riktigt äckel. Deras fria förhållande utnyttjade han till att ligga med kvinnor överallt han kom åt. När de var ute och reste, vilket de var jämt och ständigt var hon portföljbärare. Vad det det som var poängen med det fria förhållandet. Filmens titel känns lite fel. passionen försvann väldigt snabbt.

Jag börjar också grunna över om Simone verkigen tänkt igenom det här med "man föds inte till kvinna, man blir det". Av filmen fick man lite känslan av att hon levde en instängd kvinnoroll. Kanske hade Sartre en del dagar när han var mer mänsklig. Samtidigt är ju filmskapare i denna genre angelägna om att få fram en rättvis bild. Jag tror till och med att huvudrollsinnehavaren Denis Podalydès lagt sig till med en särskild knarrande röst som Sartre hade.

Runo Nesséns Vinden från väst

Det här är en bok som jag inte har setts recenserats hittills. Visserligen är den rätt tjock (470 sidor) men skälet är nog att den är rätt inopportun. Den hävdar nämligen att kolonialismen har fört Asien framåt, och det får även en konservativ kulturskribent att hicka till lite. Gissningsvis tigs den ihjäl för att inte få en konstig debatt här på hemmaplan. Jag vill dock inte ge upp så lätt.

Boken ger en välbalanserad beskrivning av den europeiska koloniseringen av Asien. Man måste bena ut skillnaden mellan de ostasiatiska kompanierna i England, Holland och Sverige för den delen och statsmakterna. Man måste ge den katolska och (långt) sedemera protestantiska missionen dess rätta roll i samhället. Så långt är boken utmärkt, väldokumenterad om än inte vetenskaplig, då fotnoter och hänvisningar till tidigare akademisk forskning helt lyser med sin frånvaro.

Problemen kommer i slutet av boken när Nessén skall värdera effekterna av kolonialismen. Han menar att dessa länder av egen kraft inte hade blivit moderniserade eller industrialiserade. Må så vara men säkerligen hade de kunnat lära av Europa även om de inte utsatts för kolonialism. Det jag i korta sammandrag läser som en rimlig slutsats av boken är att det finns exempel där den västerländska interventionen varit avgörande för det egna landets utveckling. Det främsta exemplet är Japan som både genom kommendör Perrys intervention på 1850-talet satte igång en moderniseringsprocess och genom den amerikanska ockupationen satte igång en demokratiseringsprocess.

I övrigt är jag lite mer tveksam. Kolonialismens offer i Indien, Burma, Vietnam, Sydostasien har varit förödande och inte mycket till demokrati och mänskliga rättigheter har åstadkommits. Thailand som stod utanför har blivit lika modernt och demokratiskt.

Några detaljer som slår mig.

1) Nessén är utmärkt när han beskriver Singapore, Indonesien och Malaysia, områden som han har lång personlig erfarenhet av. Indienavsnittet låter övertygande men jag kan inte bedöma dess kvalitet. Kinaavsnittet ser ut att vara lånegods från andra källor och är lite för summariskt behandlat. Korea nämns inte i hela boken. Kanske är det rätt men ändå lite förvånande.

2) Den svenska insatsen i processen framstår som mycket begränsad. Ostindiska kompaniets handel med Kina beskrivs snarast i termer av den oppositon den mötte i Sverige än av de imponerande handelsvolymerna. Frederick Coyet som var den siste guvernören av Formosa nämns bara med en rad. Anders Ljungstedt, som är ett stort namn i södra Kina, nämns inte alls.

Göran Perssons memoarer

Mina Väg, mina val, heter Perssons memoarer. Vägen går från Sörmland tillbaka till Sörmland. Tack vare Harpsund uppehåller han sig i Sörmland mest hela tiden. Sagerska palatset beskriver han som en kassaskåpsäker förvaringsbox över natten.

Det är inte en bok man sträckläser. Den är alltför fylld av fakta och namn. Det är i och för sig inget fel tycker jag. Det tillhör väl en god tradition att en statsminister skall ge sin egen beskrivning av det politiska skeendet. Det skulle också strida mot Perssons kritik av snuttifiering och "one-liners" om han skrev en bok för att konkurrera med kioskdeckarna.

Persson har haft hjälp av en av sina medarbetare, Mats Andersson, att skriva boken. Om det är bra eller inte kan ingen utomstående bedöma som inte vet hur mycket Andersson kunnat stryka det hela. Mitt intryck är att Persson hållit i pennan i allt som varit centralt. Det finns en del beskrivningar av de andra partiledarna som ser ut att komma från Perssons hjärta. Bildt får inte erkännande för nånting. Beskrivningarna av Blair och Chirac är däremot närmast panegyriska.

Eftersom jag just läst Lars Danielssons bok var jag nyfiken hur Persson skulle beskriva Danielsson och tsunamifrågan. Intrycket är att han distanserar sig från Danielsson så mycket det går. Sen ger han Danielsson en riktig råsop i konstaterandet att han inte kunde hålla ihop statsrådskretsen så som Nuder gjorde bl.a. eftersom han inte deltog i sociala aktivieter. Hela regeringsarbetet 2002-2006 blev lidande på det.

Persons egen skuld i valförlusten var enbart att han inte körde över Nuder om fastighetsskatten. Kunde då inte Nuder ha visat prov på det statsmannaskap som Danielsson saknade undrar man. Nej. Nuder prisas boken igenom. Han ger dock Danielsson viss upprättelse i det självklara men förbisedda påståendet att det var Dahlgren som bort ringa Danielsson och inte tvärtom.

Om tsuanmin passar ha på att ge Bildts kompanjon Hafström en känga för att han åkte ner till Phuket som var i radiomobilskugga. Det är väl bara det att Hafström omöjligen kunde känt till förhållandet när han åkte ner. Samtidigt kritiserar han ambassaden hårt för att den inte ringt Dahlgren direkt. Det kan jag hålla med om. Ambassadörerna älskar att störa kabinettsekreteraren med meddelanden som börjar "Omedelbart, för kabinettsekreteraren". UD-hierarkin gjorde väl att stf chefen Laakso inte kände att han vågade.

Jag tycket beskrivningen av förvecklingarna med LO inför EMU-omröstningen tillhör det mest intressanta. Att han skulle lägga skulden på någon annan (Dan Andersson i LO) är kanske inte oväntat men att LO gjorde kravet på buffertfonder till sin viktigaste fråga är ju intressant (och skrämmande). I en sån situation hade nog ja-sidan spruckit förr eller senare. Vidare är det intressant att läsa argumentationen om att Pagrotsky struntade i sin munkavle och avsiktligt såg till att han befann sig på den ort ja-kampanjen besökte (i ett annat ärende) så att han kunde hålla presskonferens och även svara på frågor om EMU.

Om EU fäster jag mig vid att han inte nämner Barroso en enda gång i boken. Att han aldrig besökte Barroso under dennes ordförandeperiod är ju upprörande. Skall verkligen Sveriges relation till EU bli lidande av personliga motsättningar?

En kul grej är att Persson sitter i sin bil och över på olika föredrag. Han håller tal om allting och lär sig att bli en retoriker. Något mindre dramatiskt än att gå ner till havet och tala med stenar i munnen. Han kunde gärna ha bjudit lite mer på sig om såna saker. Vad tyckte han om att härmas i radion av Public Service t.ex.

Den sockersöta avslutningen om Anitra Steen sänker slutbetyget. Där kunde väl Mats Andersson gripit in och sagt att han får betyga hennes sin tacksamhet på ett annat sätt.

Jag litar inte på Beatrice Ask

Beatrice Ask är oroad av bombdådet mot en åklagare i Trolhättan. Det är för svag ord. Detta dåd innebär att Sverige fått ett krig som mostsvarar var 9-11 var för USA. Vi har fått den stora uppgöften definierad. Kampen mot den organiserade brottsligheten.

Jag har skrivit om Snabba Cash här förut och jag borde väl läsa "Svensk maffia". Jag vet redan att ligorna organiserat sig i hela Sverige och växer för varje dag. Det behövs en nationell handlingsplan som gör att alla medborgare mobliseras och har ögonen på skaft. När man hör anektodiskt att brottssyndikat far runt hela landsbygden och småstäder och begär in protektionspengar vill man inte tro sina öron. Hur har Sverige på ett tiotal år hamat i denna brottsfälla.

Det sägs att man vet precis vilka brottslingarna är men saknar grund för åtal. Al Capone åkte ju dit på ett skattebrott om jag minns rätt. Kan man inte utsätta dem för "sting operations" eller arrestera dem när de går mot röd gubbe?

Avsaknaden av lokala poliser tror jag är viktig. Uppenbarligen har landsbygden avlövats på poliser. Vart går alla ökningar. Jag hoppas det inte är till trafkpoliser som sitter och bevakar fastighetskameror på öde landsvägar.

Jag har inte lösningen på vårt nya stora problem men jag tror jag i alla fall har identifierat problemet.

Fängelserna är ju uppenbarligen en härd för brottslighet. Sen de beryktade rymningarna för 2-3 år sedan har det varit ganska tyst. Är det fortfarande så att man kan sitta inne på fängelse och planera brottslighet med hjälp av inkastade mobiltelefoner skulle jag vilja veta. Jag vågar inte berätta om detta för utländska vänner.

Lars Danielssons memoarer

Jag har läst Lars Danielssons bok "I maktens skugga". Det gick rätt snabbt för boken är lättläst och det är svårt att lägga bort den ens för korta avbrott. Mentalt känns det dock efteråt som om en ångvält kört över mig för det är en allt mer tyngande historia han har att berätta. Det är inte svårt att leva sig in i de påfrestningar han utsatts för när dreven (för det var ju sätt många även om det i efterhand rationaliseras till ett) gick som värst.

I boken riktas en hel del kritik mot media med angivande av namn. Det hade varit intressant att veta om Danielsson har någon idé om hur vi kan få ett bättre journalistiskt klimat. Alla som har med våra allmänpolitiska journalister vet att det är ett gäng självgoda översittare utan egen förmåga till självkritik. Är det läsarnas fel som nöjer sig med det? Skulle man inte kunna ordna en bojkott av en tidning som gravt åsidosätter journalistiska regler?

Annars verkar alla figurer vara väldigt hyggliga med undantag för Carl Bildt. Var det skar sig däremellan har Danielsson ingen aning om. Det verkar lite underligt.

Beskrivningarna av andra högre svenska politiker och tjänstemän är så snälla att det sänker lite av värdet med boken. Nog kunde väl några kritiska anmärkningar ibland vara på plats. Hans Dahlgren, som dels sänkte Danielsson genom att gå ut med sina uppgifter om telefonloggen offentligt och dels borde ha gjort det som inte gjordes på UD i tsunamiarbetet, kommer undan utan någon som helst kritik.

Göran Persson framstår också som en rätt hygglig prick, där alla de saker som gjorde att svenska folket tröttnade på honom är bortglömda. Danielsson skriver lite om herrgården att det var Perssons sätt att vis ärkesossarna att han inte tillhörde deras gäng. Det är en snäll beskrivning. Min egen tolknng är att Persson är rätt girig och skulle landa så här oavsett vad omgivningen tyckte.

I värderingen av Perssons insatser saknas granskning om vad som gjorde att s förlorade valet 2006. Det är kanske ett känsligt ämne för Danielsson då tusunamihanteringen onekligen är en faktor somman inte kan bortse ifrån. Det vore dock intressant att förstå vad den idétorka och utmattning inom s de senaste åren beroedde på. Danielsson beskriver det tendens i EU-arbetet som en effekt av att tröttsamt ordförandeskap 2001, men hur var det på alla andra politikområden. Varför förstod man inte att skolpolitiken misslyckats, att bidragsberoendet minskade sysselsättningen etc?

Det är intressant att läsa om mötena med andra länders ledare, inte minst med de nordiska som ju spelar en viktig roll för Sverige men som sällan kommer fram i media. Vad jag lite saknar är hur de såg på honom. Inget nämns t.ex. om relationen med Barroso, som lär ha tyckt ganska illa om Persson. Det är faktiskt av allmänt intresse att veta hur relationen mellan Sveriges statsminister och kommissionens ordförande ser ut.

Snällheten i boken gäller också Danielssons självbiografi från unga år. Det är en allmänmänsklig svaghet att man idylliserar sig själv och sin uppväxt men i en självbiografi sänker det betyget med flera streck.

Det är intressant att läsa om arbetsformerna i statsministerns omgivning. det är nog rätt okänt för gemene man och i avsaknad av något liknande West Wing så faller människor tillbaka på det lilla de lärde sig i skolan. Hur det går till vid en allmän beredning har jag inte sett berättas förut.

En sak som slår mig är att Danielsson reagerar mot att han skall bedömas av KU som bara har till uppgift att granska statsråd. Orsaken är väl att Danielsson de facto hade ministers ställning. Kanske hade en del av oklarheterna om hans ansvar undanröjts om han formellt varit statsråd. Det verkar också som om Persson behandlade honom som ett statsråd, dvs lät honom betala det politiska priset själv.

Trots att en del av de frågor som behandlas kan te sig som en svensk ankdammsdebatt så är boken ett vittnesmål från den mest turbulenta fasen i vårt politiska livet det här decenniet och väl värd att läsa.